Att skriva romaner är en fullständigt orimlig syssla som borde förbjudas. Själva ordet innebär att man får fantisera och brodera hur vilt man vill. Själv har jag skrivit en självbiografisk serie på sex böcker. Den är sann men eftersom en sanning är totalt personlig upplevelse av verkligheten kan andra ha en helt annorlunda syn på skildringen. Därför kallar jag dessa böcker romaner.
Dessutom skrev jag de första under den tid då misogyna kritiker kallade självbiografier av kvinnor bekännelseböcker. Ett pejorativt uttryck som aldrig användes när män skrev likadant, trots att de är så många, som August Strindberg, Hjalmar Söderberg, Ivar Lo Johansson och Sven Lindqvist för att plocka några namn i mängden.
En roman är ett bygge som medan det pågår drabbar större delen av min hjärna. Och som det pågår! Innan orden nått papperet har de rullat runt i skallen natt och dag, i dröm som i vaka.
Jag blir olidlig för omgivningen. Någon berättar något och en mening av det hon säger passar precis in på en av mina figurer. Den passar också perfekt in i ett speciellt stycke men hur måste jag nu ändra repliken före denna nykomna. De måste ju klaffa ihop på ett helt naturligt sätt.
- Eller hur? säger hon plötsligt och jag inser att det måste ha gått flera minuter medan hon berättat något som nu kräver ett svar. Min skalle har inte registrerat ett ord sedan jag började möblera om i romanen.
- Um, det tål säkert att tänka på, mumlar jag och tänker på att vad hon sagt ju ändå måste ha gått in genom öronen. Någonstans i min skalle ligger alltså de där ljudvågorna. Det gäller bara att hitta dit. Vad sa hon innan jag föll in i romanen, var det inte något om en elev? Eller var det en hund?
- Det... det är ju bättre att inte skrämma folk genom att hoppa och skälla.
- Va?
Jag inser blixtsnabbt att jag har tagit fel. En hund var det alltså inte.
- Jag menar man ska förstås inte skrämma eleverna genom att skälla på dem. På tal om det så hörde jag en rolig historia om en lärare som...
Men jag kommer inte på vad det är för en historia jag menar för när jag möter hennes blick glömmer jag allting annat. Den är storögd och den är arg.
- Nu har du gjort det igen, säger hon. Du hör inte på vad jag säger!
- Nå, det kan man alltid diskutera förstås, svarar jag lamt.
Och undvikande. För nu har jag kommit på att just det där uttrycket hon har nu, det passar så exakt in på huvudpersonen i mitt romanbygge, i en av de tidiga episoderna. Det gäller bara att få fram en replik eller en kort liten skarp händelse som föranleder hennes reaktion. Det skulle kunna handla om något som senare visar sig vara ytterst viktigt. Någonting här bara antytt, för att senare explodera till allas förvåning.
Men hur ska jag bäst formulera den repliken? Få se nu, det är nog bäst att jag tar mig bort till datorn och skriver ner precis vad som leder fram till detta...
Fast först måste jag försöka förklara för henne att jag blev lite tankspridd. Men vad katten? Märkligt, hon går just förbi utanför fönstret. Hon bär på en spade.
Ja, just det! Det är förstås huvudpersonens knepiga kusin som kommer in och bär på något upprörande, något som senare visar sig vara förklaringen till varför det blir som ingen väntat sig...
Birgitta Stenberg
kulturen@gt.se
