Öppningsscenen tar oss flygande in mot och över Alger, som ligger så vackert vid havet att jag blir kär. Och sen ner i de trånga smala gränderna i den mytomspunna kasbahn, som inte alls är skrämmande eller farlig utan en somrig svalkande skugga. Det är soligt, livsbejakande och lockande.
Den 31-åriga regissören Safinez Bousbia var åtta månader när familjen flyttade från Algeriet. Hon växte upp i Schweiz och Storbritannien och bor nu på Irland och är arkitekt.
2003 ska hon köpa en spegel i en liten butik i Alger och får se svartvita bilder på en orkester. Spegelmakaren berättar att han var musiker. Han berättar sin historia.

Chaabi-musiken var de fattigas musik, gatans musik, en enande kraft i kasbahn från 1920-talet till 1950-talet. I kasbahn levde judar, muslimer och kristna sida vid sida utan konflikter. Och de spelade i samma band, på caféer och på varandras bröllop.
Musiken är en blandning av arabiska, judiska och europeiska tongångar. Ursprunget fanns i Andalusien och kom till Algeriet för 500 år sedan när Spanien utvisade alla muslimer och judar.
Chaabi betyder "pop". Efter andra världskriget började man undervisa i chaabi på Algers musikskola. Det var där musikerna i filmen träffades. Lärare och ledande gestalt inom chaabi var El Hadj M'Hamed El Anka och i filmen ser vi hans son som ledare för det nygamla bandet El gusto (den goda stämningen).
Men att leva och spela tillsammans över religiösa, kulturella och etniska gränser blev gradvis svårare. 1954 inleddes frihetskriget mot kolonialmakten Frankrike. Judar började emigrera. 1962 blev Algeriet en självständig stat. Med islam som statsreligion och förbud mot utövande av annan tro. Musikerna skingrades.

Safinez startar ett detektivarbete vad har hänt med dem? Hon hittar många och får dem att berätta sina historier. Och kämpar sedan för att återförena dem i Alger. Men judarna i Frankrike törs inte. Istället återförenas de för en konsert i Marseille. Succé. Och sedan en stor konsert i Paris. Succé till dansande publik.
Safinez Bousbia och en av musikerna, Luc Cherki som bor i Paris, är på filmfestivalen. Filmen är en stor framgång i Frankrike. Men algeriska kulturministeriet bojkottade filmen under inspelningarna, berättar Safinez, och filmen har inte släppts i Algeriet.
Det judiska är känsligt i Algeriet, säger Safinez.
Men hon har inte gett upp hoppet om att återförena El gusto i Alger. Och Luc har telefonkontakt med sina bandkompisar.

Tomas Tengby
kulturen@gt.se