Låt oss till att börja med konstatera att det är skönt med saker som heter vad de är: Kokvinnorna, en film om kvinnor som håller på med kor.
När männen bakom den hyllade Hästmannen, berättelsen om den egensinnige smålänningen Stig-Anders, kommer tillbaka så gör de det nämligen helt logiskt med en berättelse om kvinnor. Och kor. Och om Hästmannen var en fantastiskt fin film, så är Kokvinnorna alldeles, alldeles underbar.
I Sibbalt, Halland, bor storasyster Britt ensam på gården med sina knappt femton kor. Hon är 77 år, ogift och utan barn. Varje dag handmjölkar hon korna (hon och systern lär vara två av Sveriges sista handmjölkerskor), inväntar Arlas tankbil och arbetar med allt som måste arbetas med på en gård.
En bit därifrån, med en fot i civilisationen, bor lillasyster Inger, ett och ett halvt år yngre, änka med barn och barnbarn. Varje dag kör hon för att hjälpa sin syster att mjölka, leverera systerns ranson av nyponsoppa och middagsmat samt hålla den värsta skiten och flugorna borta ur huset.

Britt går dubbelvikt som en fällkniv efter en olycka 25 år tidigare, då en ko slängde in henne i några stolpar och bäcken och svanskota läkte ihop fel. Mest eftersom den redan då envisa Britt inte rättade sig efter läkarens instruktioner. Nu har hon dessutom ett otäckt bensår som vägrar läka. 
Inger är utsliten och less på mjölkandet och vill helst bara tillbringa sin tid med barnbarnen i Helsingborg, engagera sig i kyrkoträffar och njuta lite av livet, bestämma själv. Så när det en dag svartnar för hennes ögon under en bilfärd sätts allt på sin spets och den ständigt pågående konflikten mellan systrarna bubblar upp till ytan med full kraft. För när Inger inte längre, nu med hjälp av läkarens ordination, kan hjälpa till med korna och i röd klänning tar en revolterande svängom på gårdsplanen så får Britt problem.

Kokvinnorna är en film om syskonskap, uppoffring, lojalitet, skuldkänslor, frustration, ilska, och motvillig ömhet, respekt och kärlek. Men det är också en film som, liksom Hästmannen, ifrågasätter vårt sätt att leva och vad som egentligen är ett lyckligt och fullvärdigt liv.
Är det bättre att sitta på en sångstund för pensionärer och stirra passivt i luften än att ta en tupplur, efter hårt slit, under en filt i stallet med korna? Svaret måste ju vara upp till var och en och det är också i kampen mot myndigheterna som systrarna förenas igen när länsstyrelsen gör vad de kan för att sätta käppar i hjulet för detta (såväl som andra) lilla småbruk.
Britt får inte mjölka mer (åtminstone inte för försäljning), hennes kossor får inte betäckas, tjuren ska avlivas och stallet motsvarar inte rekommenderade mått och standard. Klimax nås när den gravt överviktiga utsända från Länsstyrelsen högröstat läxar upp Britt för att hennes kor är för tjocka - det är verkligen inte nyttigt för dem! Ridå.
Och det finns fler scener som motsvarar en dokumentärfilmares våta dröm. Men det gäller att fånga dem också. Och teamet Gerdehag/Aulin har den förmågan att se och framhäva. Klipparbetet är känsligt och effektivt, och när lillasyster Inger säger att storasyster har ”skött sitt liv väldigt dåligt” och korsklipps mot den okuvliga Britt som menar att ”Jag tycker att jag har haft ett bra liv. Det kunde inte vara bättre. Hade jag kunnat leva om det på samma sätt igen så hade jag gjort det.”, då bankar hjärtat i bröstet.
För korna må inte ha dragit in några pengar, snarare tvärtom, de har bara varit som ett nöje; och eftersom man bara lever en gång så gäller det ju att göra det som är bäst. Just det.

Camilla Larsson
kulturen@gt.se

Fotnot. Filmen visas även på fredag på bio Roy.