SÖNDAG. Årets första riktiga vintermorgon är också första morgonen utan ledare för det stora politiska parti som fyllt synranden så länge jag kan minnas. Förvirrade rådjur kliver omkring i snön och letar efter mat, vart tog gräset vägen ser de ut att tänka, vad är det som har hänt med marken? De är en bild så god som någon av det politiska landskapets utseendeförändring.
MÅNDAG. Orden för dagen är "fastlans" och "ofrivillig företagare". Det är vad man blir på den nya arbetsmarknaden där människor arbetar år efter år på samma företag, under exakt samma förhållanden som fast anställda, men utan den fasta anställningens trygghet. Man är helt enkelt en fast arbetande frilans, som tvingas bli företagare för att få jobba kvar på den arbetsplats där man alltid jobbat, fast nu som någon sorts konsult.
"Trygghet" är inte ordet för dagen.
TISDAG. Det kan inte hjälpas att den socialdemokratiska våndan upptar en i dessa tider. Man ser den ju överallt, hör den så fort man slår på radion. Det som jag just i dag funderar mest på är nej-kulturen inom partiet - inte det där att svara nej fast man menar ja utan att svara nej därför att man menar nej.
Varför säger ingen ja till det finaste jobbet? I stället säger alla att de inte kan se sig som partiledare, de är inte redo, de är inte rätt person, de har redan ett roligt jobb som de inte vill lämna.
Men vem har pratat om att ha roligt? Det handlar om plikten, plikten framför allt.
ONSDAG. Det är mycket Strindberg nu, som sig bör ett jubileumsår. I bilen på väg hem från affären lyssnar jag på Tjänstekvinnans son som radiouppläsning och hoppas på massor av Strindberg hela året ut. Men man kan också skänka en tanke åt en annan jubilar, Charles Dickens, som fyller tvåhundra om någon vecka. För att fira sitt stora berättargeni planerar BBC en massa dramatiseringar och dokumentärer, men sådant finns det nog inte pengar till i vårt lilla land.
Fast repriser kunde kanske tänkas? Varför inte sända några gamla tv-teateruppsättningar? Gösta Ekman som Gustav III och Lars Green som Mäster Olof tål nog att ses om. Och Ett drömspel är ett måste.
TORSDAG. Och så - hastigt och lustigt är Juholts efterträdare utsedd och man kan inte låta bli att oroa sig lite. Hur ska det gå den här gången? Inga fler såpor nu, tack, inga fler grekiska tragedier med ledare som ska jagas, plågas, blöda och offras.
Lite gråmelerad politisk vardag vore däremot en ren njutning. Inrikespolitiska riksdagsdebatter, utspel i försvarsfrågan, partiledarutfrågningar - kan vi återgå till allt det där nu, tack!
FREDAG. Livet består av små och stora problem. Till de mindre hör alla konstiga uttal i radion som man tvingas reta sig på. "Egenkligen" är jag nog inte ensam om att hata, men nu har jag fått ett nytt irritationsobjekt som tvingar mig att stänga av när väderleksrapporten börjar - "tjugi". Det är tjugi grader kallt och tjugi sekundmeter på kalfjället och jag vill skrika till apparaten att det heter inte tjugi!
Det måste vara det helt onödiga återfallet i snöig vinter som gör mig så ilsk.
LÖRDAG. I dag är det musikälskarens tv-kväll. Ann-Sofie von Otter sjunger Joseph Canteloubes Chants d´Auvergne och vackrare musik finns knappt. En himmelsk afton väntar.
