Nyligen var jag på en serbisk ortodox begravning. Vid graven stod den avlidnes mamma och skrek ut sin sorg på ett sätt som var främmande för mig som kontrollerad skandinav. Men sedan, när jag gick fram och tryckte hennes hand, var hon plötsligt förmögen att skämta friskt med de närvarande.
Det var de siamesiska tvillingarna Humor och Förtvivlan som hade visat sig, och jag tänkte att döden ser olika ut beroende på vilken kontext den placeras i.
Och hur många "dödar" finns det inte i en modern storstad som Göteborg? Utomnordiska nationaliteter bidrar till ett lapptäcke där de välkända delarna givetvis också är en produkt av ett historiskt och kulturellt ihopfogande.
Att tända gravljus på Alla helgons dag har exempelvis ursprung i en förkristen kultur. Kelterna trodde att de döda återvände hem vid vinterns början och behövde ljus för att vägledas. De kristna gillade, om inte tron så i alla fall ljusen, och italienare tog seden till Sverige under 1940-talet.
Men har vi, så att säga, fått de ritualer vi förtjänar? Är seden att tända ljus och annars hålla tyst om döden ett prov på det nordiska, stoiska sinnelaget? Eller är det ett tecken på andlig nöd? Är vi rädda för att vidröra ämnet nu när vi börjat tvivla på en annan existens?
Det finns förstås inga absoluta svar, men inför Alla helgons dag ger jag mig ut på en resa i min egen stad för att åtminstone försöka skrapa på ytan i myllret av olika "dödar".
Icke-troende är i majoritet enligt sekularisten Urban Jansson. Foto: Ove Haugen
Jag börjar med sekularisten. I Torslanda lever och verkar Urban Jansson, journalist, musiker och styrelseledamot i Humanisterna Väst.
Eftersom många finner tröst i hoppet om ett liv efter detta vill jag veta om den typiske sekularisten är en mer hårdhudad typ än oss vanliga dödliga - ett slags livsåskådningarnas Dirty Harry?
- Att tro är inte det vanligaste, berättar han först.
- Statistik gjord 2009, av Demoskop och Centrum för samtidsanalys, bekräftar bilden av icke troende som en majoritetsgrupp.
Och att de är gjorda av ett hårdare virke går Urban inte med på.
- Vi försöker bara vara realistiska. Sen är nog sorgen rätt så likartad oavsett vad du tror på, men i motsats till muslimerna - som får sörja i tre dagar - drar vi ut på processen så länge som möjligt. Man måste få sätta ord på sorgen, och när man förrättar en begravning kan det vara viktigt att berätta hur dödsögonblicket såg ut, att den avlidne inte hade några plågor. Det är sånt många vill veta men inte vågar fråga om.
- Den största skillnaden gentemot en religiös begravning är annars att vi lägger hundra procent fokus på den döde. Av förklarliga skäl sägs inget om Gud.
"Vi säger inte att någon dör" berättar imamen Fuad Colic. Foto: Ove Haugen
Sörja i bara tre dagar? Är det så?
- Ja, bekräftar Fuad Colic, imam på Islamiska Bosniska Församlingen i Göteborg. För att komma till lokalerna vid Bellevue tar jag spårvagnen förbi Stampens kyrkogård, med stenportalen där det står "Tänk på döden".
Fuad har en välkomnande, alldaglig framtoning. Han pratar mycket och gärna, och bjuder på bosniskt bröd och apelsinläsk.
- Vi säger inte att någon dör, vi säger att någon flyttar mellan två dimensioner. När livet har lämnat oss blir vi ointressanta, och därför bör man inte heller slösa pengar på en dyr begravning. Pengarna kan ges till behövande, och i stället för att visa sin kärlek efter döden kan man göra det medan personen fortfarande lever.
Följaktligen har inte muslimerna någon motsvarighet till Alla helgons dag, men Fuad bekräftar att det finns variationer inom islam.
- Vissa kallar på en imam som ber för den döde när det har gått sex månader, men det är inget påbud enligt koranen.
- Själva begravningsakten genomförs så fort en läkare har bekräftat att personen i fråga är död. Vi kan, som ni, använda en kista, men traditionellt läggs den döde direkt i jorden med höger sida av kroppen neråt och med bröstet mot Mecka.
Att muslimer gör sorgeprocessen kort betyder å andra sidan inte att dödsmedvetandet saknas. Fuad citerar profeten Muhammed, som sa att man, för att stilla hungern efter världsliga saker, ska tänka på döden minst tjugofem gånger om dagen.
Tjugofem gånger (!). Jag tackar för samtalet, tar spårvagnen åter förbi Stampen och tittar på portalen. Andra gången i dag.
Fyrtionio dagar. Så länge varar sorgen inom buddismen, berättar vietnamesiska Tich Nu Dieu Ngoc. Foto: Amelie Herbertsson
Medan jag var hos Fuad har jag fått mejlsvar från rabbinen Peter Borenstein, som är utomlands och inte hinner träffa mig.
Direkt ser jag en gemensam nämnare i judaismens och muslimernas sätt att ta hand om den döde: Begravningen sker så snabbt som möjligt.
"Sorgearbetet kan inte komma i gång innan den döde har begravts. De anhöriga 'hänger i limbo'".
Däremot får sorgen ta tid. Man samlas i vad som kallas sorgehuset, där det hålls tre gudstjänster per dag under den första veckan.
Under resten av de första trettio dagarna - shloshim - kan de sörjande vid behov lämna sorgehuset, och tanken med detta är att de ska "släppa upp" sorgen till en lindrigare nivå. Därefter tar sorgeperioden slut, om det inte är en förälder som har dött.
"I sådana fall fortsätter sorgeperioden i tolv månader."
Vad Peter annars betonar starkt är oviljan att betrakta jordelivet som en mellanstation. Med tanke världens orättvisor tror man på en bortomjordisk, moralisk upprättelse. Man vägrar dock göra sig föreställningar om den, och det är livet här på jorden som är det verkliga livet.
Från judaismen reser jag vidare till restaurang Govinda i Majorna, där sextionioåriga änkan Prem Selvarej får presentera en annan ism.
Prem är hindu, född i Indien och hemmahörande i Sverige sedan 1967. Hon sörjer som alla andra i den materiella världen, säger hon, men någon särskild minnesdag har hinduerna däremot inte.
Att skämta om döden är också något hon tillåter sig:
- "Måtte du leva tills du blir hundraochtjugo", kan någon säga till mig. "Hur kan du skicka en sådan förbannelse på mig?" svarar jag. "Man vill ju dö ung och vacker och inte som ett hjälplöst kolli!"
Kremerar man alltid den döde? undrar jag, och det visar sig att jordbegravning och även skicket att använda kista numera accepteras. Det har skett en sammansmältning med andra kulturer och traditioner.
- Helst ska ju den avlidnes aska spridas i floden Ganges eller en annan helig flod, alternativt i havet. Kremeringen ska ske tio dagar efter att döden har inträffat, och då hålls även en ceremoni med sånger och böner. Vi tror ju på reinkarnation, och de tio dagarna är tiden det tar för själen att lämna den materiella världen.
- I Indien kastar man förresten ris till kråkorna. Det blev nog just kråkan eftersom den fågeln är vanligast på det indiska himlavalvet.
Riset leder oss in på ett sidospår och jag får höra historien om kinesen och amerikanen som råkar träffas vid sina föräldrars gravar:
- Amerikanen lämnar blommor på graven och kinesen riskorn. "När kommer din mor och äter riset?" frågar amerikanen sarkastiskt. "Samtidigt som DIN mor kommer för att lukta på blommorna", svarar kinesen.
Mitt sista resmål är ett vietnamesiskt buddhisttempel i Eriksbo, där jag får träffa nunnan Tich Nu Dieu Ngoc. Hon är svårintervjuad eftersom hon varken behärskar svenska eller engelska, men jag har en utmärkt tolk i hennes landsman Daniel Pham,
Några av hennes svar liknar Prem Selvarejs: Som att man numera accepterar jordbegravningar, och att sorgen tillåts få utrymme. Processen kan pågå i ett år, men vad som egentligen gäller inom buddismen är fyrtionio dagar.
- Det är under den tiden som det bestäms vilket liv den döde ska återfödas till.
- På begravningsceremonin läser man sutror som man hoppas kan lotsa den döde till ett bättre liv. Sedan har man varje år, i augusti enligt den västerländska kalendern, en ceremoni då man donerar frukter och blommor och tänder rökelse på ett altare med bilder av närstående som gått bort.
Är buddistnunnor aldrig rädda för att dö?
- Jodå, vissa kan vara rädda för att hamna i ett sämre liv, säger hon och skrattar.
Hennes svar är korta, men där orden slutar tar något annat vid. Hon utstrålar ett lugn som smittar av sig och när jag sitter på spårvagnen hemåt är morgonens huvudvärk ett minne blott.
Okej, jag tog en Alvedon också, men ändå...
Så vad har jag lärt mig på min resa mellan olika "dödar"? Jag trodde själv att det skulle bli en bekräftelse av spretigheten, men samtidigt har den också blivit ett bevis på vad jag ovan kallade en kulturell sammansmältning. Tron må vara den samma, men utövandet av den är inte statiskt utan bönemantlarna färgar av sig på varandra.
I Domkyrkan, i slutet av oktober, hade representanter för olika religioner en gemensam bön för fred.
- Det lät lika kakofoniskt som fågelsång när man vaknar en morgon i ett lantligt Sydeuropa, sa Fuad Colic,
Vackert, med andra ord.
Och vad beträffar påståendet att döden är ser olika ut beroende på kontexten, så kan man nog utgå ifrån att det i första hand gäller oss som fortfarande lever.
Ove Haugen
kulturen@gt.se
