Det här är en bok för mig!

Publicerad
Uppdaterad
DANIEL SJÖLIN | Världens sista roman | Norstedts
Visst är det pikant. Här möter man ju honom: Daniel Sjölin, ja, han som är programledare på tv, i Babel, han som snackar lätt och ledigt med vem som helst och alltid entusiasmerar.
Men: här i ”Världens sista roman” är han alkis och man förstår snart att det här är en rejäl blinkning och att han säger: Amen, häng med, sitt inte där och sura!
Okej då. Och nu kommer det, nu är det dags för de många namnen och språket som vränger och kränger. Detta är ordflöde modell större och jag tänker ofta: snart orkar jag inte mer.
Men, mina damer och herrar, detta är stor underhållning. Sjölin skriver om sig själv, men gör det ändå inte. Han bara leker och är allvarlig, allt på en och samma gång som om han vill säga: Så här kan det berättas. Men det finns tusen andra sätt.
Jag kommer på mig med att ivrigt läsa vidare trots att timmen är sen. För Sjölin pratar på som om vi känner varandra väl. Han klappar mig på axeln med lite skvaller, lite tidiga minnen, lite om andras böcker. Det kan mycket väl kallas rundgång, sjösjuka, bergochdalbana och det är nog inte något för alla, men det är något för mig.
 
 CILLA NAUMANN | Vad ser du nu | Månpocket
Hon heter Anna – och nu kommer porträtten av henne, från mannen, från väninnan, från pappan, från dottern.
Det är ingen ny idé att belysa från många håll, men Cilla Naumann är varlig i ordets bästa bemärkelse. Hon lyckas fånga språket, tonfallen, händelser som verkligen säger något – och framför allt stämningarna. Om simlektionerna. Om konflikterna. Om konsten och om hur kärleken kan hållas på avstånd. Om slagsmålen i skolan. Om minnet som är som det är. Om sätten att vända sig bort.
Ja, om samma händelser som förändras lite i taget, tills det nästan, men bara nästan, ser ut som något nytt. Naumann är kall, nästan kylig, när hon mycket skickligt och mycket långsamt matar fram bild efter bild, och säger utan ett frågetecken: Vad ser du nu.
 
CHUCK KLOSTERMAN | Killing yourself to live | Översättning Henrik Karlsson | Månpocket
Jag känner mig lite... konstig. För jag njuter rejält när jag hoppar in i bilen och Chuck Klosterman kör över den amerikanska kontinenten till ställen som är... ja, smått morbida.
Ja, här är rockstjärnor som dött, som råkat illa ut, och en hel del nörderi. Klosterman klär sig som idolerna, drar upp släktminnen, vadar i sånger och filmer och texter – och är nära på att köra på en ko. I så fall hade han varit den andre i släkten som gjort det.
Varenda vägskylt får en laddad betydelse, droger spills på bilgolvet, någon skänker turnéintäkterna till välgörenhet och det är en galen, galen värld och det är mycket lätt att sjunga Beatlesorden om att ”baby, you can drive my car, yes, I’m gonna be a star” och så lägga till den odödliga ramsan: ”Beep beep’m beep beep yeah.”
 
 MATS AHLSTEDT | Den röda damcykeln | Kabusa
Den tredje boken om kriminalkommissarie Sören Högström utspelas i vår del av landet och innehåller mycket: mord, våld, försvinnanden, förföljare.
Detta är en bok där berättandet strövar i välkänt land: Här ser folk sig oroligt om över axeln, här pliras det misstänksamt, här kvittrar kvinnor glatt, här är tystnaden kompakt och det famlas i mörker.
Och i det mycket välmenande slutordet lär vi oss att ”först när män och kvinnor kan leva tillsammans på lika villkor utan rädsla, får vi en värld som är värd att lämna över till kommande generationer”.

Stig Hansén
Litteraturkritiker på GT och författare
stig.hansen@telia.com

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida
WANLOO

Årets alla Wanloo-serier

– Klicka här.