Det finns en Jan Lööf för alla; en för varje generation flygmaskinsintresserad ungdom, modellbyggande stugsittare och nostalgisk folkhemsfantast. Trots att jag inte tillhör någon av ovanstående kategorier så tycker jag mycket om utställningen med tecknaren Jan Lööf.
Ta med alla du känner och se den! Ta med mormor för den bruna 50-talsdoften, mamma och pappa för en påminnelse om en tid då politik kunde vara crazy och obarmhärtig. Ta med klåfingriga barn och reta dom när de inte får leka med de underbara modellerna från Skrot-Nisses värld. Visa dem Tårtans äckliga, gojsiga och barnförbjudna humor, innan den är fullkomligt förlorad i historiens trögtänkthet. Visa att man får vara en enstöring och önska sig en helt egen planet, med besök bara lite då och då.
Som fond till modellerna finns ett jättelikt fotografi av Lööf, taget mitt i skapandet av Skrot-Nisse-animationerna. Jan Lööf är fångad mitt i en rörelse, hans blick är så intensiv - nästan besvärande intim för betraktaren. Han lever sig in i föremålet så, i den där dockan som hans hand griper efter. Det är ett lekande barns blick: helt bortkopplad från "förut" och "sedan".
Foto: Amelie Herbertsson
Tänk att Jan Lööf, som vunnit Greta Garbo-priset i hemlighetsmakeri varje år de senaste trettio åren, vågar visa fram sig så här. I lektagen. Tagen. Men han insisterar ju också på att han absolut inte är någon konstnär. Han har ingen piedestal att trilla ner från. Han är en underhållare helt enkelt. Barnboksförfattare och tillika illustratör och serietecknare.
Och jag håller med: Jan Lööf-världen är lite för trång för att liknas vid ett konstnärligt universum. Det är för lätt att koppla alla sladdarna rätt, så att säga. Modellbyggande, andra världskriget-intresserad pojke växer upp i mansdominerat och ingenjörsstyrt folkhem. Blir vuxen. Ritar andra världskriget-bilder i en folkhemsvärld uteslutande befolkad av hattbärande manliga ingenjörstyper och fortsätter att bygga modeller. Plötsligt känner jag att utställningen kanske inte är för alla, utan för förvuxna pojkar, i olika åldrar.
Foto: Amelie Herbertsson
Men så är det en liten grej i Lööfs bildvärld. Återkommande och lagom humoristisk. Ingenting att gräva i kanske, men ändå roligt. Jag kom att tänka på det när jag såg ett klipp från barnprogrammet
Tårtan. Det finns en apa i
Tårtan. En figur som dyker upp och gör bakandet i bageriet ännu lite mer gränslöst och ohygieniskt.
Denna apa i sin lunsiga apkostym! Och nu ser jag alltså denna apa överallt i Jan Lööfs tecknande. Inte gränslös, utan väluppfostrad och inbegripen i olika mänskliga aktiviteter. Men utan tvekan en stor, hårig apa. Lite roligare, lite vildare än ingenjörstyperna och uppfinnarna? Lite mindre civiliserad? Men ändå snäll. Ibland är det många, små apor - ett tystlåtet men samarbetande kollektiv.
Jan Lööf var en i kretsen kring det satiriska magasinet
Puss på 1960-talet. Så var också Marie-Louise Ekman (dåvarande De Geer). Hon har också en apa som ständigt dyker upp i bilder och filmer. Ibland outhärdligt sorglig, ibland brutalt normbrytande.
Apan är liksom utsidan av Jan Lööfs bildvärld. En tvetydig figur. Någonting som håller ekvationen olöst.
Kajsa Widegren
kulturen@gt.se
