Marklandsgatan skulle kunna vara en plats i en förort precis var som helst på jorden. Borträknat att det ofta blåser rätt snålt här, liksom på de flesta ställen på samma breddgrad, så här års. Och förstås: att här finns gott om gubbar av båda könen och i olika åldrar, både goa och sura.
Eller det är nog samma gubbar, bara att humöret skiftar.
Man skulle kunna tro att det är en trist plats. Utan någon mening, sedd ur ett högre perspektiv. Gubbarna har nog hållit till här sedan någon oklar tidpunkt under den senaste folkvandringen, medan spårvagnarna, bussarna och trafiklederna har exakta nedtecknade historiska datum att förhålla sig till.
Den största leden, Dag Hammarskjöldsleden, som sträcker sig från Linnéplatsen och nästan rakt söderut fick sitt namn 1968. Innan dess hade den varit en bit av länsväg 158 och klassades som motorväg. Från öster och mot nordväst går Högsboleden som byggdes 1966 och sträcker sig ända bort mot Älvsborgsbron via rondellen vid Slottsskogsgatan
Det är längs Högsboleden som den riktiga Marklandsgatan, alltså gatan som har givit namn åt hållplatsen, ligger. Norrut ligger Frölundaborgs villaområde, men söder- och västerut står skivhusen, den ganska illa ansedda byggnadsformen som är typisk för sextiotalet.
Foto: Amelie Herbertsson
De ramlar inte över en. Men på samma sätt som det ingår i vår egen existens att vi någon gång ska dö, vilar det i skivhusens existens att de en gång ska ramla. Och till skillnad från de enskilda människornas dödar som vi förutsätter är likadana för alla (vi är alla lika döda efter att vi har dött) så känns dessa gigantiska skivhusdödar värre än andra husdödar. Och de står och lurar bakom ryggen på envar spårvagnsväntare.
Över Marklandsgatan, som över de flesta platser i Sverige, låg det en gång inlandsis. Och i den allra första tiden efter den, låg den dalgång som nu utgör Dag Hammarskjöldsleden under vatten. Höjderna i närheten var förmodligen små öar dit jägare eller bosättare kunde paddla för att jaga vilt.
Runt femhundratalet var det oroligt i hela Europa och det anses ha legat fornborgar som befolkningen kunde ta sin tillflykt till om fienden närmade sig. På höjden bakom PREEM-stationen fanns antagligen en sådan.

I början av nittonhundratalet köpte Göteborgs stad upp en samling torp och marker här och började arrendera ut dem till egnahemsbyggen på fyrtionio år i stöten. Det var många som var villiga att hyra. Kravet för att få hyra mark var att man skulle ha fast arbete och minst två barn.
Torpen måste ha varit förhållandevis bra att bo i. Torparna kunde hålla husdjur som kor och höns för att bättre kunna föda sina familjer, för att inte tala om små odlingslotter.
Men i mitten av seklet hade Göteborg fått många tunga industrier och bostadsbristen var stor. År 1950 bestämdes det att torpen skulle rivas till förmån för höghusen. Vid den tiden fanns det över hundra torp i området. Området var antagligen mycket fint, med alla trädgårdar, och ett visst välstånd i jämförelse med andra boendeformer i Göteborg. Många familjer levde i torpen och många barn växte upp här. Uppgivenheten bland dessa var stor vid rivningsbeskedet.
Här möts arton olika spårvagns- och busslinjer. Foto: Amelie Herbertsson
Fem spårvagnslinjer kör förbi Marklandsgatan i tre olika riktningar. Några av dem kör till och från Marklandsgatan på det som en gång var Säröleden. Trean från Majorna vänder vid Marklandsgatan på en tjusig vändslinga. En liggande evighetsslinga faktiskt, sedd uppifrån. Här finns också hela tretton busslinjer, i fem tydliga riktningar. Och därtill ett antal gång- och cykelvägar åt olika håll.
I detta mönster framträder, om man höjer perspektivet, en månguddig stjärna av leder, spårvagns- och busslinjer, och därtill de övriga vägarna som knyter ihop göteborgarna. Och just i det grå vinterljuset är den så mycket klarare och påminner om att julen och så mycket annat fint, finns väldigt nära, mycket närmare än man tror, till och med exakt där man står.

Ann-Marie Ljungberg
kulturen@gt.se