Hur modern, hipp och nytänkande kan manlig högtidsklädsel vara? Peter Wennö drar på sig en mörk kostym och känner sig lite ensam och patriarkal på Röhsska Museet.
Herrmode har aldrig ställts ut på Röhsska Museet tidigare.
Det finns en anledning till det. Kläder för män är helt enkelt, som regel, bedövande trista och förutsägbara. Och aldrig så uniformt ointressanta som när klädkoden kräver kavaj och byxa – i samma svarta eller mörkblå tyg. Ett gäng stylister, designers och skribenter fick därför i uppdrag att uppdatera feststassen för det manliga könet. Och ja, det spretar, sprudlar och leks rejält. I ett fall syns till och med könet.
Jag har ett par mörka kostymer. För fest och begravning. Praktiskt, kodrätt, stelt och halvstrypt. Tog på mig den ena och gick på vernissage. Var dock extremt ensam om att lyda utställningstiteln "Klädsel: Mörk kostym", men låtsades som om det var alla andra herrar som stack ut. Enligt David Söderlund, designer på BLESS, gick jag dock omkring i salen klädd i "den ultimata ikonen av maskulin makt och självpresentation". Han själv experimenterar med transparenta mönster och färger som projiceras på en halvnaken manskropp i tubsockar. Rasmus Wingårdh bidrar med sig själv och sin penis i en fotografisk montagelek där kejsarens nya kläder faktiskt nästan existerar. Och museichef Hesselbom mixar tradition med skrymmande accessoarer, rockig attityd och flytande genustänk.
Det är skoj, det är crazy, det är fantasifullt. Men jag rättar till slipsen och känner att jag nog inte är riktigt redo. Kan på min höjd tänka mig Karl Lagerfelds kostym och skjorta med lös stärkt krage som han gjorde för H&M 2004 och som lyfts in från museets samlingar. Eller Rickard Lindqvists nya Bauer-kostym, konventionell på ytan, men sensationellt konstruerad i ett enda matematiskt tillskuret tygstycke (enligt skräddartekniken "la coupe en seul morceau") och skulpterad på kroppen.
Det är ologiskt. Jag vet. Jag kan gnälla över bristen på modemässiga uttrycksmöjligheter och variation, men stannar snällt i min gubbdress. Så djupt och så fast sitter mina klädreflexer i det gabardinhelvete som Magdalena Ribbing strängt vakar över.
Den inbjudna skribenten Salka Hallström Bornold har till och med fräckheten att påstå att jag är klädd i "den patriarkala borgarklassens uniform", vilket gör mig både exotisk och provocerande i hennes feministiska och progressiva ögon.
Men jag vet inte. Det kan ju också bero på att jag – vilket jag upptäckte ute vid bilen – hade glömt att dra upp gylfen.
Peter Wennö
kulturen@gt.se
