Sebastian Junger är krigsreportern som levde med ett amerikanskt elitförband i Afghanistan.

I boken "Krig" skildrar han unga män i uniform som självmant valt faran. Upplevelserna i utposten Repestro blev även en hyllad dokumentärfilm med samma namn.

Hans ögon är lite jetlaggade när han besöker Göteborg och han har en lågmält eftertänksam samtalston. Men med tydlig åsiktsskärpa.

Han levde nära döden. Visst. Men det var risktolerans. Ett avtal. Han ville skriva om krig.

Din journalistiska rörelsefrihet i Krig förvånar. Bilden av den amerikanska försvarsmaktens PR-maskineri är ju att allt är hårt styrt.

- Ja, du ska veta att jag var skeptisk. Men jag fick total access och kunde komma och gå i mån av möjlighet under ett helt år. När man väl var inne i systemet var det som om ingen brydde sig. Jag blev aldrig censurerad, varnad eller hindrad. Jag fick skriva vad jag ville. Även på den punkten skiljer sig Irak och Afghanistan oerhört.

Hur funkade livet med soldaterna?

- Jag var naturligtvis den nya killen i skolan. Men de accepterade mig snabbt och du ska veta att det handlar om professionella killar. De valde bort strul på hemmaplan och jobb på en snabbmatskedja för att bli frontsoldater. Och de såg det som en framgång att bli placerade på den farligaste utposten! De flesta soldaster som skickas över mekar fordon, patrullerar och hamnar aldrig i strid över huvudtaget.

Inte som de som tvångsinkallades på 60-talet?

- Vietnamkriget var fyllt av knark och unga killar som bara ville därifrån med livet i behåll. Allt byggde på en lögn och det fanns ingen respekt för officerarna - som för övrigt bara tänkte på sig själva och sin egen karriär. I Afghanistan är inte alla alltid överens, men jag slogs av hur mycket befälen faktiskt brydde sig om sina mannar. Dessutom... på 10 år i Afghanistan har 1 000 amerikaner stupat. Så många dog varje vecka i Vietnam.

Det är nästan provocerande att läsa om hur ni längtade efter lite skottlossning...

- Det skulle du också ha gjort efter ett par händelselösa veckor på ett iskallt eller glödhett ställe där det inte finns ett jävla dugg att göra! När jag föreläser brukar jag fråga publiken hur många som är emot krig - och alla räcker upp handen. Men samma personer gör det även när jag frågar hur många som brukar kolla en krigsfilm. Krig som företeelse är spännande helt enkelt. Både fiktivt och i verkligheten.

- Jag säger inte att krig är bra eller eftersträvansvärt, men det finns en spänning i väpnade konflikter och ibland är de nödvändiga. Men jag är medveten om att många amerikaner romantiserar krig eftersom vi aldrig upplevt det på hemmaplan - bara på tv med ett hav emellan.

I boken skildrar du ofta sammanhållningen i gruppen. Men du kallar det inte vänskap. Varför?

- Människan som art är sprungen ur grupper på 30-40 individer som formerade sig mot faror. Det var extremt starka band, men mer familjeband än vänskap. Så var det med killarna i Restrepo. De kunde tjafsa och hacka, vissa nästan hatade varann. Samtidigt var de villiga offra sina liv för sin värsta ovän på daglig basis. En märklig, men i grunden väldigt begriplig motsättning. Är det något jag nu efteråt saknar nu så är det den där starka känslan av ömsesidigt beroende.

Men själv var du obeväpnad?

- Ja, min roll var reporterns. Jag ville bara ha första-hjälpen-utbildning för att kunna vara till nån nytta om vi hamnade i eldstrid. Men vid ett tillfälle hamnade en del av styrkan i ett bakhåll och 100 procent blev dödade eller skadade. Efter det bad jag om att få lära mig att hantera ett vapen. I en sån situation hade jag lagt ifrån mig kameran och hjälpt till på riktigt...

Du är gift. Visste din fru om vilka risker du tog i Afghanistan?

- Man kan väl säga att jag höll det lite lågt... När hon sen läste mina texter i Vanity Fair och såg filmen förstod hon allvaret. Hon blev ganska arg, om man säger så. Men hon slutade aldrig älska mig...

Förklara varför du är kritisk mot Irak-kriget men försvarar insatserna i Afghanistan.

- Jag är en Bush-kritiker. Gillade honom aldrig. Irak bygger på en lika stor lögn som Vietnam. Men jag har bevakat Afghanistan sedan 90-talet med fokus på folkets situation och jag vet att insatsen är bra för landet. Allt är bättre än talibanstyret. Var där när det var som värst och alla mått på mänsklig värdighet var noll. Jag var i Kabul och min chaufför pekade på en taliban och sa "Vi hatar dom, men vi släppte in dom för att det var den enda lösningen".

Men hur bra lyckas ISAF-styrkorna?

- Vi har de lägsta civila offren på 30 år och al-Qaida har knuffats in i Pakistan och är i dag princip isolerade. Folket hatar talibanerna och väntar bara på en regering som är värd att slåss för. Den är avskydd och korrupt och Obama måste vrida om armen på Karzai.

Situationen var väl ganska bra före Sovjets invasion?

- Ja, på 70-talet mådde Afghanistan riktigt bra. Mycket bättre än Indien och Pakistan av i dag. I det långa loppet måste afghanerna själva försvara sig och upprätthålla freden. Men det finns alldeles för mycket vapen i det där landet för att vi ska kunna lämna det vind för våg innan de goda krafterna är starka nog internt. Men 10 procent av befolkningen har dött i alla krig som varit. 30 år av krig reflekterar inte en smak för våld.

Du har även skrivit om strypmördare, brandmän och fiskare i storm... Ursäkta, men är du inte lite macho?

- Skulle vara maskulin möjligen... Det har bara blivit så när det gäller mina ämnen och när det gäller en stridssituation vill man garanterat inte ha någon som är macho intill sig. Det är en inställning man lätt dör av.

Förra våren dog din kollega fotografen Tim Hetherington, som du Oscarnominerades tillsammans med för er dokumentärfilm "Restrepo". På uppdrag i Libyen.

- Ja. Jag skulle ha varit med honom där i Misrata, men fick förhinder.

Hur har du påverkats av hans död?

- Jag har känt flera reportrar som dött i jobbet, men inget fall där det har drabbat mig så hårt som i fallet med Tim. Han var som en bror för mig och hans bortgång blev en tankeställare. Jag har bestämt mig för att undvika frontlinjen i fortsättningen. Jag kommer aldrig att sluta rapportera om väpnade konflikter, men man måste inte bli beskjuten för att göra sitt jobb. Skottlossningen är bara en liten del av kriget. Tims död har dock fört en god sak med sig.

Jaså? Vilken?

- Jag har tagit initiativet till ett träningsprogram i medicin för reportrar. Hoppas det blir obligatoriskt. Tims sår var nämligen inte dödligt. Han förblödde och hade kunnat räddas. Vi kommer att starta träningsprogram New York, London och Beirut som subventioneras av donationer och blir helt gratis för reportern. Inte minst vill jag sätta press på nyhetsbyråer som låter frilansare göra skitjobbet.

Vad har du annars på gång?

- Nu närmast ska jag göra en dokumentär om Tim och hans arbete för HBO. Men sen vill jag ut på fältet igen. Är väldigt fascinerad och inspirerar av frihetsupproren i arabvärlden. Det är en viktig utveckling för hela världen som jag vill se på plats. Och förstå.

Peter Wennö