– Först när vi kom blev alla jätterädda och lägret tömdes nästan. De tyckte vi var så vita och fula – och trodde att vi var döda som återvänt, berättar Linda Västrik.
– Först när vi kom blev alla jätterädda och lägret tömdes nästan. De tyckte vi var så vita och fula – och trodde att vi var döda som återvänt, berättar Linda Västrik.

"De tyckte vi var så vita och fula"

Publicerad

I ett år levde Linda Västrik från Göteborg i Kameruns och Kongo-Brazzavilles regnskog.
Nu har hennes dokumentärfilm om livet bland nomaderna premiär på filmfestivalen i Göteborg.

Linda Västrik har blivit hemkär. Efter år av resande till Kamerun och Kongo-Brazzaville, och just nu precis hemkommen från två veckor i Kanada, är hon äntligen klar med sin film och kan stanna hemma i Göteborg. Tiden i Montréal har ägnats åt den sista postproduktionen, saker som ljussättning och slutmixning och när vi träffas i biografen Drakens foajé har hon inte ens hunnit se de olika delarna tillsammans själv ännu.

Historien om "De dansande andarnas skog" började för tolv år sedan, strax efter att Linda Västrik haft stora framgångar med den självutlämnande och på många sätt tuffa filmen "Pappa och jag". Hon hörde ett stycke musik som berörde henne starkt och bestämde sig genast för att hon skulle resa dit där musiken kom ifrån.

 

– Jag blev glad att något kunde engagera mig så och eftersom jag gör film så ville jag göra film om det på något vis. Samtidigt så hade jag länge varit provocerad över hur bruna människor, eller kanske alla som inte är vit arisk medelklass, skildras på film. Att man aldrig tar sig tid att skildra dem respektfullt, säger hon.

Med ett stipendium från Framtidens kultur reste hon iväg och levde under sammanlagt ett år, fördelat på en längre period, i Kameruns och Kongo-Brazzavilles regnskog, i ett område som delas av Sanghafloden, tillsammans med pygméfolk. För att göra grundlig research, visa respekt, skapa tillit, lära sig förstå de sociala koderna i samhället, för att sedan kunna träna ett filmteam till detsamma.

 

Hela sex år efter musikupplevelsen var det till slut dags att börja filma. Under tiden hade Linda bearbetat finansiärer och några hade nappat, men nu fanns andra problem. Regnskogen i området där hon hade varit hade avverkats och ”hennes” grupp fanns inte längre kvar; människorna hade marginaliserats och de få som levde gjorde det under förhållanden av alkoholism och svält.

Linda Västrik hittade en ny stam att filma, i norra Kongo-Brazzaville, där skogen fortfarande fanns kvar. Efter att ha väntat ut att läget skulle lugna sig i det pågående inbördeskriget – för att ens kunna försäkra det lilla teamet på tre personer – åkte de i väg. För Lindas egen del blev det tre resor à fyra månader – två gånger med filmteamet och en tredje ensam, för arbete med översättningen.

– Först när vi kom blev alla jätterädda och lägret tömdes nästan. De tyckte vi var så vita och fula – och trodde att vi var döda som återvänt. Men när de insåg att döingarna var schyssta så blev vi välkomnade, som ett slags köttsliga spöken. De förstod att jag insåg, och blev så glad över, storheten i detta att de var övertygade om att jag var en återfödd som glömt hur livet fungerade i regnskogen men som på något vis ändå kom ihåg det med känslorna.

 

Slående med den färdiga filmen är hur nära Linda Västrik kommer inte bara den skog och natur som fullkomligt omsluter tittaren, utan också människorna och livet i stammen, hur hon upptas nästan som en medlem, och får tillgång till både intim glädje och sorg.

Från början var tanken att hon själv som person själv skulle ta större plats i filmen, men i klipprocessen prioriterade hon bort mycket av detta.

– Vi fick helt enkelt inte göra en så lång film… Men det finns många roliga scener som inte kom med, där jag till exempel blir uttagen i djungeln och testad för att se om jag minns olika saker om mitt förra liv, berättar hon.

Skogen i norra Kongo-Brazzaville står fortfarande kvar, skogsbolaget har i och för sig rätt att avverka den, men administrationen mal långsamt. Linda Västrik har, genom sin tolk som reser dit regelbundet, kontakt med nomadstammen och hoppas att de ska kunna få se "De dansande andarnas skog". Kanske med skogsbolagets hjälp, ironiskt nog har det varit mycket behjälpligt under processen.

Linda Västriks nästa film blir dock mindre komplicerad.

– Nu ska jag göra två filmer om året, säger hon.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida

Mest läst i dag