Jag lever sedan flera decennier på att skriva och tycker fortfarande att det är så roligt.
Men mina tre viktigaste arbetsår är 1978, 1979, 1980 då jag stod vid bandet på Volvo. Det går inte en dag utan att jag tänker på den tiden. Jag skriver också ofta om de åren, jag blir liksom aldrig klar med de där instrumentbrädorna, listerna, växelspakarna, fönsterhissarna och dem jag jobbade med.
Varför inte då? Vad är det med Volvo?
Svaren på de frågorna får jag inte riktigt tag på. Men Björn Ohlsson nöjer sig inte med allmänna funderingar utan fortsätter fråga i sin doktorsavhandling ”Vi som stannade på Volvo”.
För nu när vi mest förknippar Volvo med varsel, så är det dags att se och lyssna på dem som stannat där så länge. Vad var det som hände med och på Volvo?

Björn Ohlsson intervjuar 16 äldre arbetare på Volvo Torslandaverken om hur de ser på att avsluta arbetslivet och den kommande pensioneringen. Plus: Hur har de många åren på Volvo påverkat deras syn på arbetet och livet utanför arbetet?
För så här är det: Många av de Volvoarbetare som var 50–60 i början av 2000-talet har jobbat på Volvo sedan 70-talet eller ännu tidigare. Tala om lojalitet.
Ohlsson har också intervjuat tjänstemän och fackligt förtroendevalda för att få en bild av hur de ser på de äldre som jobbar på Volvo.
Det finns onekligen mycket att avhandla, och jag rullar lätt genom Ohlssons spännande bilder av hur jobbet på Volvo i synnerhet och industriarbetet i allmänhet förändrats genom åren.
Men vilka svar får han efter alla teoretiska resonemang och metodbeskrivningar?
Jo: Att man vänjer sig vid allt. Att man flyttade till Göteborg och började på Volvo för lönens skull. Att det var lätt att få jobb, för Volvo fordrade ingen utbildning. Att den äkta hälften jobbade på Volvo. Att det gick snabbt att avancera och få jobb utanför bandet.

Och så alla de där minnesbilderna som alla vi som jobbat på Volvo så väl känner igen: ”När man kom ner på golvet första dan så tänkte man, att milda makter, det här klarar man aldrig... Och första kvällen när man kom hem, allting hemma vet du, det bara gick... bord och stolar, allt bara gick.”
Nästan alla säger att de inte tänkte stanna särskilt lång tid på Volvo. Kanske sex, sju år för att man kunde spara en hel del, ”sen kan vi göra nånting av vårt liv”.
Men de stannar och det händer mycket. Bilmodeller läggs ner, och de allra flesta jobbar på många avdelningar. Också det känner jag igen, men det var samtidigt inte ovanligt att folk stannade på samma jobb länge. De kunde montera lister på bil efter bil, dag in och år ut. För dem var det monotona lika med trygghet, de sa att det fick dem att slippa tänka.
Jobbet blir, berättar många, något slags lunk, allt blir vardag, allt blir normalt, också krämporna: ”Har man jobbat i så många år, så har man ont lite här och var.”

Kraven ökar snabbt, takten på bandet också, övertid blir allt vanligare, berättar de här äldre arbetarna. Och när de andas ut, när de sagt det, så kommer det ändå: ”Man trivs med jobbet och trivs med arbetsmiljön och trivs med arbetskompisarna.”
Slående är hur många som är på jobbet i mycket god tid.
Och hur allt mindre bilbyggarna får reda på: ”Så på morgonen när man kommer på jobbet så kan man få en chock ibland. Till exempel när de sålde Volvo till Ford, det var ju... det finns inget ord. Jag fattar inte hur detta kunde hända.”
En del snackar om Volvoandan, att den försvann i slutet på 80-talet, fast fler säger att de inte vet vad den där Volvoandan skulle vara. Men: ”Man måste göra rätt för sig. Bara med arbetets hjälp går framtiden vidare. Så utan arbete finns det ingen existens.”

I slutet knyter Ohlsson ihop alla svar, som lönens betydelse och hur arbetet förändrats. Men det som verkligen är slående är att alla han intervjuat vill pensionera sig före 65 års ålder. Och att Ohlsson så tydligt visar att arbetsmiljön och trivseln på Volvo försämrats de senaste tio åren. Diskussionen om inflytandet i arbetet har försvunnit.
Då kommer jag åter att tänka på min tid på Volvo. Det fackliga arbetet gick på högvarv och det kom många förslag på hur man skulle få bort det monotona i arbetet.
En sak till:
Det var slitigt, men vi fann en gemenskap i just det. Och, vilket vi snackade mycket om: Nästan varje vecka – det kunde vara det tidiga skiftet, det kunde vara det sena – såg vi högste chefen Pehr G Gyllenhammar komma genom fabriken. Vi hörde honom flera gånger berätta för besökare att det är här nere på golvet som det riktigt viktiga sker, det som skapar välstånd.
Hur ofta ser de som jobbar där nere på bandet nu någon av de högsta cheferna?

Stig Hansén
stig.hansen@telia.com