Då reflekterade vi aldrig över att hemkvarteren var döpta efter Selma Lagerlöfs episka saga om Nils Holgersson. Men varje gång jag hade den där – frekvent återkommande - drömmen där jag flög högt i skyn över Göteborg så var det inte Avenyn, Nordstan eller Gamla Ullevi som skymtade där nere, långt under vingslagen. Nej, de små figurerna som gick där var mina grannar på Akkas Gata, Sägengatan och Selma Lagerlöfs torg. Hemkvarter som på olika sätt döpts efter sagor och den där kvinnan som fanns på tjugan, för det hade morsan berättat för länge sedan.
Vår verklighet hette Hisings Backa och gatan där jag bodde heter Gåsagången. Här tillbringade jag några av mitt livs mest lyckliga stunder. Och även om det inte gick så bra för alla "Backaungar" senare i livet, gick det faktiskt helt ok för de flesta av oss. Foto: Amelie Herbertsson
Den sfär jag lika gärna kunde ha kallat för världen var där mina avgörande uppväxtår formade mig som person. Platserna där vi lekte, blev kära, stal sprit från föräldrarna och där jag en midsommaraftons morgon lyckades bryta armen ute på fotbollsplanen.
Vår verklighet hette Hisings Backa och gatan där jag bodde heter Gåsagången. Liknande perspektiv om uppväxtens viktiga gator finns hos de flesta av oss. Gårdarna där vi gick från att vara oskyldiga barn med stapplande steg mot vuxenvärlden lämnar oundvikligen spår efter sig. Men för många av er som är drygt 30 i dag finns troligtvis inte samma mörker att se tillbaka på. För även om jag minns timmarna på lekplatsen "Borgen", skären på basketplanens vinterspolade is och familjefesterna i Hyresgästföreningens lokal som några av mitt livs mest lyckliga stunder, så hamnade långt i från alla "Backaungar" på glada platser senare i livet.
I det perspektivet känner jag sorg över att vara tillbaka på Gåsagången.
På en svensexa för två somrar sedan träffades ett gäng grabbar med rötter kring Selmas torg. Där började våra berättelser forma en intressant – om än delvis otäck – bild av vad som skett sedan barndomens oskuldfulla lekar.
Om hur den där tuffa killen från nian på Skälltorpsskolan i dag sitter inne för att ha smugglat heroin, om hur en grabb från min svale rör sig i den organiserade brottsligheten, hur en av ungarna som brukade stjäla våra fotbollar nu har dömts för en serie av allvarliga brott.
Återblickarna till den delen av förortens barndom är så förutsägbara. Det krävs ingen sociologiprofessur för att lista ut att ungar från Gåsagången, Keplers Gata eller Väderilsgatan saknar samma förutsättningar för så kallade framgång, för den av omvärlden så eftertraktade klassresan, som de andra ungarna - dem vi brukade kallade för "rikemansbarn".
De som bryter normen, men är den absoluta majoriteten av förortens kids talas det däremot sällan om. Ungarna som blir vanliga Svenssons, som har nått framgång i all enkelhet.
I dag reflekterar jag över att det var Selmas sagor som gav inspiration för att döpa dessa gator. Men det är en kunskap som inte representerar en stereotyp poetisk dröm om att fly verkligheten in i en låtsasvärld. Nu, när jag drömmer, så flyger jag inte utan står kvar på Hisingens gator. Här leker nästa generation av barn som kommer och måste undvika de nedtrampade stigarna av negativa energier.
Så när jag lutar mig mot de röda tegelväggarna på Gåsagångens fasader ser jag en av min barndoms kärlekar. Hon är lyckligt gift och framgångsrik karriärkvinna i Los Angeles. Jag ser killen som var grym på all sport där det fanns en klubba, i dag en del av stans jetsetelit. Och framför allt går mina tankar till alla de kids som aldrig avtjänat en natt bakom lås och bom - trots att förutsättningarna för den negativa spiralen fanns där – utan sliter på Volvo, Astra, Pressbyrån eller GT för den delen.
Dessa vanliga arbetarklassens och medelklassens Svenne-bananer, ni är mina hjältar. Ni är mitt Gåsagången, min barndoms gata.
Markus Hankins
markus.hankins@gt.se
