Musiken sätter igång, ridån dras undan och fyra vitsminkade figurer utför var sin mekanisk solodans. Vi har hamnat i en magisk värld med drag av commedia dell'arte, tivoli, varieté och speldosa. Ganska typiskt Trixter och ganska typiskt Petra Revenue, vars föreställningar för det mesta slajdar mellan stilarterna, både sceniskt och litterärt. Kontraster och kollisioner är väl inprickade, prosan punkterar poesin, tystnaden dialogen, allt flyter och fram vaskas guldkorn då och då.
Av vad? Det är inte alltid lätt att säga.
Trixters nya föreställning, Buktalare, porträtterar, som så många gånger förr, några ganska vilsna existenser, människor som kört fast i sin längtan, i sina drömmar och passioner. En säger sig skriva dikter men planerar i själva verket att flytta till en annan planet. En annan sörjer en omätbar personlig fölust genom att gå omkring med en måttstock och mäta allt i sin väg.

I det irrationella finner vi både humor och tragik, skräck och poesi. Det är  ur dessa beståndsdelar Petra Revenue och hennes regissör, Björn Knutsson, slår sitt guld: glimtar av en djupare, konstnärlig sanning. Där kontrollbehovskillen, han med måttstocken, inte är mycket galnare än vi och där tjejen med glittrande vit discopreuk, hon som drömmer om rymden, bara uttrycker våra egna drömmar, fast mer storslaget och kompromisslöst.
Men den trixterska blandformen är äventyrlig. Det blir gärna för många spelstilar, för krångliga formgrepp, för tvära kast mellan pantomim och TV-soffsrealism. Kanske hade man vunnit på att strama åt rollfigurerna en smula. De två par som nu finns löses ofta upp och bildar något slags skuggestalter åt varandra – ändå är det i de konkreta scenerna mellan, framför allt, Håkan och Sigrid (Ingvar Örner och Tina Lenne) som den poetiska logiken vekar som starkast, både i monologer och dialoger. Inte minst Tina Lennes sätt att leverera tvetydiga repliker med lättsam självklarhet signalerar ett delvis nytt sätt att ta sig an Petra Revenues texter: mindre inriktat på tolkning och uttryck, mindre sorgset, klatschigt eller eftertänksamt – och helt utan freak-accent.

Det ska bli spännande att se vart det kan leda.

Kristjan Saag
kulturen@gt.se