Den 2 februari 2005 tog Världskulturmuseet i Göteborg ett dramatiskt beslut: Att dra tillbaka tavlan ”Scène d’Amour” från utställningen ”No Name Fever” efter påtryckningar från vissa muslimska grupper.
Låt mig gå tillbaka till det som hände.
Då ”Scène d’Amour” blev censurerad blev jag personligen hotad av fundamentalister och jagad av medierna. Eftersom jag då hade mycket lite erfarenhet av dessa företeelser var jag dömd till att bli manipulerad.
Jag gjorde fel i att acceptera att ”Scène d’Amour” ersattes med en annan tavla och att inte tillräckligt tydligt hävda min ståndpunkt.
Min ståndpunkt 2005 var (och förblir) följande:
Jag har inte någon som helst plikt gentemot vare sig museer, fundamentalister eller aktivister som kämpar ”för frihet”.
Vapen som jag använder i det krig jag för är konstens. Min roll är inte att delta i det politiska spelet. Den är att skapa konstverk i vilka jag uttrycker den verklighet som är min egen. Det är så jag har valt att lämna avtryck i mänskligheten.
Censuren av ”Scène d’Amour” har fått mig att bli medveten om vilken effekt ett konstverk kan ha på verkligheten. Publiken har tagit över min tavla. I samma ögonblick undflydde ”Scène d’Amour” mig.
Från och med nu tillhör den historien. Den har skapat en debatt, ett möte, förhoppningar. Efter allt detta tror jag ännu mer på konstens exceptionella dimension och makt.
Jag målade ”Scène d’Amour” med en viss nonchalans. I dag är jag fortfarande lite nonchalant, men jag har också lärt mig ansvar.
Nej, museet borde inte ha dragit tillbaka ”Scène d’Amour”.
Det spelar ingen roll hur det kunde ha utvecklats: det som är viktigt är att stå emot monstret, mot verklighetens framvällande våldsamhet.
Världskulturmuseet är en statlig institution och som sådan bör den skydda yttrandefriheten och garantera säkerheten inom sitt ansvarsområde. Men i detta fall har staten svikit. Frågan är varför?
I samma stund som ”Scène d’Amour” blev censurerad fick den en mångfalt större publik via internet. Denna har kunnat konstatera vidden av censurens terror.
Terrorismen riktas mot människor som inte är beredda att möta aggression. Terrorismen jag talar om anfaller inte fiendens beväpnade styrkor. Den anfaller oskyldiga och obeväpnade, försvarslösa människor. Genom det visar den sin feghet, sin svaghet och sin absoluta brist på ädelhet och legitimitet.
I våra samhällen har medborgarna, män och kvinnor, lagt ned vapnen ty samhällsfördraget innebär att staten lovar att skydda dem.
Vad händer om staten träder tillbaka? Den tillåter barbariet att ta plats.
Det är det som hände då ”Scène d’Amour” blev censurerad. Det är också barbariskt: att inte få yttra sig, för att göra det skulle vara lika med döden.
Dalila Dalléas alias Louzla Darabi
kulturen@gt.se
Översättning: Marianne Augot.
Fotnot. Dalila Dalléas ställer för närvarande ut på galleri Peter Herrmann i Berlin och på Focus 10 i Basel.
