Göteborgsoperan är med all säkerhet mycket nöjda med sitt val av ny konstnärlig ledare för opera och drama.

Britten Stephen Langridge som tillträder om ett år, är ett internationellt regissörsnamn med en förkärlek för opera i udda sammanhang: med unga amatörer på prestigefyllda scener, bland befolkningen i sydafrikanska kåkstäder eller på fängelser med interner i rollerna.

Som operaregissör jobbar han gärna med videoprojektioner och psykoanalytiska tolkningar, till exempel i Harrison Birtwistles The Minotaur på Royal Opera House i London 2008 eller i vårens uppsättning av Lohengrin på svenska Kungliga operan. Drömmar står ofta i ­centrum, men han ger också utrymme för en kritik av samtidens nyhetspropaganda, myter om Den Andre och den stora massan som blint låter sig ledas och eggas till våldsdåd.

Och det är kanske främst med sitt sociala intresse han sticker ut, mer än konstnärligt.

Punkterna samhällspatos, ungdoms­fokus och etnicitetsmedvetenhet kan alltså Göteborgsoperan med sitt nya val av chef bocka av direkt.

Men hur har han det med jämställd­heten? Vilket kanske är den fråga Göteborgsoperan borde tänka mest på efter det gångna halvårets operasexism-debatt.

Än så länge har Langridge inga ­vässade svar på frågan om hur han kommer att gynna kvinnliga regissörers ställning (se intervju här bredvid). När det gäller det inneboende "sexism"-­problemet i själva operakonsten - det vill säga att kvinnliga rollfigurer enligt manlig 1800-talstradition och av ohejdad vana fortfarande måste offras och dö på operascenerna - delar han åsikt med svenska världsalten Anna Larsson i att kvinnorollerna får sin revansch genom musiken. Att de genom att dö paradoxalt nog blir larger than life.

Det är en befogad synpunkt. Om den inte innebär att man som regissör och chef smiter undan och bara kör på i gamla hjulspår.

Göteborgsoperan har under nuvarande ledaren Lise-Lotte Axelssons styre haft en förkärlek för manliga, internationellt erkända regissörer och uppsättningar med gruppsex, våld och våldtäkter som givna inslag. Här har både fritagits och cementerats traditionella kvinnoroller, men debatten kring avsaknaden av kvinnliga regissörsblickar har förts någon annanstans.

I nuläget får kvinnliga regissörer i operasverige hålla sig till musikalerna, ungdomsprojekten och sommarscenerna på svenska landsbygden och så ser det ut också kommande spelår på Göteborgs­operan.

Stephen Langridge har precis utnämnts till chef men i praktiken dröjer det två säsonger till innan han får chansen att sätta sitt avtryck på repertoaren. Då kommer han med andra ord ha en hel del att ta itu med.