"Jag tycker om vatten. Vatten är det som hängt med mig i livet; pappa är sjöman och jag har jobbat på Stena Line. Jag gillar att sitta här vid kajen eller gå här och titta ut. Det är bara skönt, horisonten", säger Sandra Glännman från Madagaskar. Foto: Per Wissing
"Jag tycker om vatten. Vatten är det som hängt med mig i livet; pappa är sjöman och jag har jobbat på Stena Line. Jag gillar att sitta här vid kajen eller gå här och titta ut. Det är bara skönt, horisonten", säger Sandra Glännman från Madagaskar.  Foto: Per Wissing

Blundade ibland och tänkte på Madagaskar

Publicerad

En stad blir aldrig större och rikare än de människor som bor där. Bland Göteborgs drygt 534 000 invånare finns folk från nästan alla jordens länder. Möt dem i GT-kulturens serie "Hela världen finns i Göteborg".

I dag Sandra Glännman en av 12 göteborgare från Madagaskar.

Hon blev tidigt van vid att vara den annorlunda, den som stack ut och syntes. När Sandra var barn i Madagaskar tyckte andra barn att hon var för vit, och när hon flyttade till Sverige tyckte hennes svenska lekkamrater att hon såg för kinesisk ut. Sådant sätter spår, och det är också det första hon tänker på när vi pratar om hennes historia. Som hennes första minnen från födelselandet Madagaskar.

- Jag var ju blandbarn, och det syntes väl. Jag minns när barnen ropade 'elevaza' (utlänning) till mig, och jag minns att en del barn blev rädda, sprang i väg och inte vågade leka med mig. Jag vet inte om de hade fått höra historier om européer som kom och kidnappade barn, men det kunde ha varit att föräldrarna hade sagt något precis om att man ska akta sig för utlänningar - precis som man gör i Sverige, säger Sandra.

Vadå utlänning?

Själv förstod hon inte riktigt detta. Vad då utlänning? Hon var ju född i Madagaskar och bodde där. Det var lika mycket hennes land som de andra barnens.

- När man är barn tycker man att allt är självklart, man förstår ju inte att man sticker ut, säger Sandra. Men jag vet ju att det var 'elevaza' hela tiden, och att jag tänkte 'jag är ju en av er'!

Sandras mamma arbetade som läkarsekreterare på sjukhuset i Tamatava, Madagaskars andra största stad. Där hamnade hennes pappa, en svensk man som arbetade för Skanska, när han drabbades av malaria. Tycke uppstod, de gifte sig och snart var Sandra född.

Utlandskontrakt

Familjen stannade ett år i Madagaskar. Sedan var den en kort tid i Sverige, innan Sandras pappa fick ett nytt utlandskontrakt. Den här gången flyttade de till Sri Lanka. När det kontraktet var på väg mot sitt slut och hennes far stod inför möjligheten att arbeta i Indien tyckte hennes mamma att det var nog med flackande. Hon ville att dottern skulle ha en fast plats att växa upp i, så de två flyttade hem till Madagaskar där hela moderns släkt fanns.

Den första tiden bodde de tillsammans med Sandras mormor, men efter ett tag fick de ett eget boende i närheten av mormodern. Hon var något av en centralfigur i familjen. Stora delen av släkten bodde i närheten.

Inte så individuellt

- Alla har ju sitt, men det är inte alls så individuellt som det är i Sverige. Det är familjen som gäller. Samhörigheten är allt. Oftast att alla kommer förbi och äter ihop, man hjälps åt. Om mormor behöver hjälp att handla sticker något barnbarn och handlar. Det är väldigt flytande och går in i varandra, säger Sandra och fortsätter:

- Det är på både gott och ont, men om man jämför med min svenska släkt är det som dag och natt.

Jobb på Volvo

När hon var fem år kom hennes pappa och hämtade sin lilla familj, för att de skulle flytta till Sverige tillsammans. Han hade fått jobb på Volvo Aero i Trollhättan, och familjen flyttade till Västra Tunhem vid Vargön i Vänersborgs kommun. Det var stor skillnad att landa där i höstmörkret jämfört med värmen och färgrikedomen i Madagaskar.

- Det var kallt, kanske oktober eller november, för jag vet att det var grått. Från allt det här ljusa var det som om en låda sattes på. I Madagaskar bor man i mindre småhus, allt står öppet och man springer ut.

Inga såg ut som hon

Det var inte många andra barn med utländskt ursprung i den lilla byn på den tiden, och på förskolan i Trollhättan fanns heller inte andra barn som såg ut som hon. Trots att hon bara var fem år, var Sandra flerspråkig och talade malagassiska, franska, engelska och svenska förstås. Men det var inte till någon större hjälp på förskolan.

- Jag minns att barnen frågade dagisfröknarna: 'Är Sandra flykting'. Det var den kopplingen de kunde göra. De förstod inte att jag kunde svenska, så jag upplevde samma sak i Sverige som jag gjorde de första åren i Madagaskar, säger Sandra.

Men hon sade ingenting. Vad skulle hon säga? Fröknarna förklarade pedagogiskt att 'nej, Sandra är inte flykting, men hennes mamma kommer från Madagaskar', men det var inte lätt för Sandra att ge sig in i samtalet.

- Jag blev nog ganska hämmad av det, för de pratade inte till mig utan om mig. Och jag förstod allting! Som barn förstår man mer än man visar, säger hon.

Svårt på landsbygden

Sandras mamma hade svårt att finna sig tillrätta där på landsbygden. Hon var en storstadsmänniska, men bodde nu på en plats där bussen gick en gång i timmen. Hon studerade svenska, skaffade sig ett arbete så snabbt hon kunde, och efter en tid ville hon skiljas för att kunna flytta till en stad, Vänersborg.

Sandra bodde först kvar hos sin pappa, men flyttade till mamma i Vänersborg när hon skulle börja i tvåan. Och då vände det, då kände hon sig plötsligt inte som den där udda figuren. För i hennes nya klass fanns två flickor som var adopterade från Indien och Sri Lanka.

- Då var jag inte ensam längre - då var vi tre helt plötsligt. Vi var i samma sits, för de var ju adopterade. De var också svenskar och pratade perfekt svenska. Där kände jag mer att jag hörde hemma, för då var jag inte 'Sandra, kinesen'. Det var jag var för dem på den lilla orten. I Vänersborg var jag Sandra, säger hon.

Barndoms paradis

Länge var Madagaskar något av hennes barndoms paradis, en dröm om en plats där allt var lite bättre och varmare, både vädermässigt och mänskligt. Hon var fem år när hon flyttade därifrån, och 23 år när hon återvände första gången.

- Jag brukade blunda ibland och tänka på Madagaskar, tända en lampa och låta lampan lysa på mig och tänka 'nu är jag i Madagaskar'. Det var så pass starkt, säger Sandra.

- När jag kom dit... det som är annorlunda är hur min familj mottog mig, den värmen, 'hon har kommit tillbaka'! Det var ju fantastiskt, fortsätter hon. Jag hade längtat hela mitt liv. Jag kände inte att jag hade någon släkt i Sverige, det var bara min mamma, så jag har känt mig väldigt ensam. Jag har hela tiden tänkt att jag har en stor släkt där nere, jag har folk som väntar på mig.

Rötter spelar roll

För det är det där med rötter. Det spelar roll. Det är sådant som binder dig till en plats, andra människor, en gemensam historia.

- På något sätt får man mer förståelse för vem man är om man kan sina rötter, säger hon. Det är lika viktigt för mig med det svenska som det är med det madagaskiska. Det är väldigt viktigt. Och att man på något sätt förstår sina båda kulturer, för att förstå sig själv. Jag tycker det är viktigt, som person och människa för att förstå varför man är som man är.


 Marie Oskarsson

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida

Mest läst i dag