KRIMINALROMAN

PONTUS LJUNGHILL | En osynlig | Wahlström & Widstrand, 377 s.

Jag blir alltid lika glad när jag upptäcker en riktigt bra svensk deckardebutant. Jag minns hur jag 2003 hade en så kallad vit natt, jag kunde inte sova, jag var tvungen att läsa Åsa Larssons Solstorm till slutet. Då befann jag mig i Moskva, jag kunde se ut över ett allt ljusare Röda Torget.

Att jag blir så glad beror naturligtvis på att jag föreställer mig att jag kommer att få fortsätta att läsa bra deckare av författaren i fråga. Tyvärr är det inte alltid fallet. Åsa Larsson har aldrig riktigt nått upp till sin debutromans nivå. Ändå är hon inte tillräckligt dålig för att jag ska sluta läsa henne. Det är annars ett öde som har drabbat den överväldigande majoriteten deckarförfattare från Sverige, där jag till en början har sett ett bloss, som ett spårljus - men sedan har det sjunkit ner i mörker, jag har tappat allt intresse.

Dem som jag har fortsatt att läsa, alltid lika glad när jag öppnar en ny bok av dem, är Jan Guillou, Leif GW Persson, Liza Marklund, Jens Lapidus och alltså, trots allt fortfarande, Åsa Larsson. Min namne, Stieg Larsson, gick sorgligt nog bort i förtid - så där vet vi ju inte hur det skulle ha blivit.

Däremot kan jag inte längre tänka mig att läsa Henning Mankell, Håkan Nesser, Åke Edwardson, Camilla Läckberg eller Arne Dahl.

Varför påpekar jag nu detta? Jo, jag vill att du som läser den här entusiastiska recensionen ska få en viss bild av vilken typ av deckare jag gillar. För mig är trovärdighet mycket viktigt. Om jag upplever det begångna brottet som för utspejsat, för mycket av skrivbordskonstruktion, tappar jag intresse för det. Det måste kännas att det kunde ha hänt.

Och där är vi ju olika. Som barn var det omöjligt för mig att läsa Kalle Anka, Fantomen eller Stålmannen. Jag visste att djur inte kan prata. Och sannolikheten att någon skulle vara klädd som eller uppträda som Fantomen och Stålmannen var lika med noll.

För mig är det också viktigt att det i den bok som jag läser finns överflödiga detaljer. Att det dröjer sig kvar en lukt av cigarrettrök i ett rum. Att det är lite dragigt i serveringen på en idrottsplats. Sådant som inte egentligen är nödvändigt för historien men som författaren inte har kunnat låt bli att nämna - eftersom han eller hon är så engagerade i skeendet, de lever med i det som händer. (De skriver inte det här bara för att tjäna pengar. De vill skriva det här, just det här.)

Jag kan villigt erkänna att Roslund och Hellströms Tre sekunder är en av de mest spännande svenska deckare jag läst. Men efteråt, vad minns jag? Ja, jag har ett vagt minne av att en person blir avrättad i ett kök. Det är lite grand som Dan Browns Da Vinci-koden. Mycket spännande. Men när jag väl har lagt ifrån mig boken: en känsla av tomhet. Som om jag hade blivit lurad att spela på en sådan här Jack Vegas-maskin. Det kom en massa körsbär plötsligt. Eller guldtackor. Eller gjorde det det?

Det känns på något vis motbjudande att kasta bort de dyra ögonblicken i ens liv.

Pontus Ljunghills En osynlig är alltså en deckardebut som faller mig i smaken. (Men när det gäller underhållningslitteratur har vi som sagt lika preferenser.) Det var nog många år sedan jag kände en sådan entusiasm - och en sådan förväntan på det fortsatta författarskapet - som när det gäller denne Ljunghill.

Hösten 1928 begås ett flickmord på det nedlagda Djurgårdsvarvet. Den som kommer att leda utredningen heter John Stierna och är kriminalkommissarie. I ett svagt ögonblick lovar han modern till flickan att de kommer att hitta den skyldige. Och till en början ser det ljust ut. Polisuppbådet är massivt. Varje litet ynka spår följs upp. Och vid ett visst tillfälle är man också mycket nära att gripa gärningsmannen.

Men som så ofta (i verkligheten) kommer utredningen att gå i stå. Den okände mördaren har lyckats fly från Stockholm och det rum där han helt uppenbart har bott. Åren går. Och åren tär på denne John Stierna. Hans äktenskap havererar. Till slut, hösten 1953, dagarna innan mordet preskriberas, sitter han ensam på ett hotell i Visby. Till slut har han kommit att bli lika ensam, lika utanför samhället, som gärningsmannen.

Jag har ibland frågat mig själv varför jag så ofta föredrar att läsa deckare och inte vanliga romaner. Jag menar då riktigt bra deckare, inte vilka deckare som helst. Man måste se det från två håll. När jag nu läser om Prousts På spaning efter den tid som flytt, gör jag ju det av en annan anledning än när jag för andra gången läser Ian Rankins Misstro (jag kom redan att läsa den när den utgavs på engelska).

När du läser en roman kräver du av den att den ska ge dig ett nytt perspektiv, du ska efter att ha läst den känna dig en smula mer vis, mer receptiv. Medan du när du läser en deckare, i själva läsakten, känner dig engagerad. Du är upprörd över det som har hänt, ett oskyldigt barn har slagits ihjäl av en batong, och du vill att rättvisa skipas.

Men också - och det här tror jag att man inte tänker på - att du får klart för dig att vissa ögonblick på något vis har en högre grad av täthet. Jag har själv läst de flesta böcker som har skrivits om Palmemordet. Plötsligt får en som passerar en korvkiosk på Sveavägen - otydligt uppfattad, medelålders, kanske yngre - en avgörande betydelse.

De är som om man, genom den deckare man läser, från ett ögonblick till ett annat blir varse hur väsentligt allting är. Det som vi har framför oss, den mättnad som finns i den verklighet vi befinner oss i. Någon passerar oss på cykel, det har precis börjat regna - och denne hukar sig en aning i regnet.

Har det någon betydelse? Jag vet inte. Men det är väl bättre att vi intresserar oss för omvärlden än att vi går omkring och funderar över allt dumt som vi nu har råkat tänka på.

STIG LARSSONS VAL. Leif GW Persson, Åsa Larsson, Liza Marklund, Jan Guillou och Jens Lapidus. Pontus Ljunghill sällar sig till de bästa. Foto: Cornelia nordström, sandra Qvist, olle sporrong Lasse Svensson och ylwa yngvesson