Sasha Waltz är intressant på flera sätt. Hennes Sasha Waltz & Guests, grundat 1993 tillsammans med Jochen Sandig, är både ett kompani och en plattform för projekt, löst sammansatt och ständigt indraget i nya samarbeten och verksamheter.
Hennes verksamhet har sin bas i Berlin, men hennes verk turnerar ofta, och själv gör hon ny dans, opera, teater och allkonstverk på olika platser. Alla slags konstnärer bjuds in som samarbetspartners och närheten mellan samtida dans och arkitektur är tydlig i hennes verk.
NoBody som nu har premiär på Göteborgsoperan är ett fint och bländande vackert exempel på detta. Egentligen är det tredje och sista delen i en trilogi från 2000-talets första år där Körper kom först följt av S. NoBody gjordes först i en gammal klosterbyggnad under Avignonfestivalen, innan den fick flyttbar form med väggar som ser ut som betong, punkterade av mjölkvita fönster.
När NoBody gästade Dansens Hus i Stockholm 2004 skrev jag om denna reflektion av kroppens själfullhet, med minnesvärda bilder av fysiskt stora former som fyller upp scenen. Täta grupperingar av dansare ger tydliga bilder av individen sedd som grupp. Hur lite individen än sticker ut, så talar just detta lilla, som ett ensamt ansikte vänt åt ett annat håll än resten av gruppen, om hur varje människa bara är en enda, också i ett flöde av andra.
En annan stor kropp än den mänskliga finns på scenen: en jättestor ballong som fyller scenen. Dansarna flyttar den, dansar med och mot den tills de lyfts upp och sugs in i allt detta vita. Människans kropp är intet, no-body, och förflyktigas så som all materia en gång måste lösas upp.

Sasha Waltz är född i Karlsruhe 1963 och hennes pappa var arkitekt. Som femåring började hon dansa för en pedagog, som i sin tur varit elev till Mary Wigman, en av den tyska dansmodernismens främsta namn på 1920- och 30-talet. (Wigman stannade i Nazityskland och kunde till skillnad från andra moderna koreografer fortsätta verka under hela kriget, vilket sannolikt berodde på nazisympatier. Andra som Rudolf Laban och Kurt Jooss var tvungna att fly.)
Man tänker ändå på den tidiga och "klassiska" modernismen när man ser Sasha Waltz arbete, och – ofrånkomligen – också på Pina Bausch (i unga år elev till Kurt Jooss) vars betydelse är enorm för all scenkonst under 1900-talets sista decennier.
NoBody har turnerat åtskilligt, men det är första gången som verket görs av en helt annan ensemble när Göteborgsoperans balett tar sig an det. Det instuderas av tre Waltz-medarbetare, varav en dansare i originaluppsättningen, och mot slutet kommer Sasha Waltz själv och ser över det hela.

I dag verkar Sasha Waltz enbart utifrån sin egen plattform, och har nyligen skapat ett rörligt minnesmärke i Berlin över Tysklands återförening. Och, naturligtvis är man beredd att säga, har Sasha Waltz & Guests satsat på dans för barn i samarbete med tyska skolor. Barn mellan sju och tolv år har redan avslutat ett projekt om "den lilla människan" och gått in i ett nytt: "monster".
Att "riktiga" koreografer arbetar med barn i skolan är allt vanligare i centrala Europa, men ännu en sällsynthet i Sverige – nog är det synd.