Lotta Lotass tredelade verk Redwood, Hemvist och Kraftverk visas under kalas-et på en monitor i Stadsbibliotekets kafé. Texten spelas upp i hörlurar. Hela verket Redwood, plus de båda andra delarna, Hemvist och Kraftverk, finns faktiskt ute på nätet också för vem som helst att titta på och läsa när som helst. Men det är bättre så här, med bilden och rösterna som liksom anfaller en med sin samtidighet.

Den första delen handlar om Redwoodträden, de jättelika träd som en gång täckte nästan hela USA:s västkust, och som nu finns kvar bara på ett litet skyddat område, en bråkdel av den forna utbredningen.
Den andra delen i bildspelet, Hemvist, rör sig runt amerikanska mentalsjukhus i början av seklet, medan den tredje delen, Kraftverk, dokumenterar gamla maskinhallar. Det tredje stycket lämnar mig ganska kall, antagligen för att jag tappade andan och hjärtat i den föregående delen, Hemvist.
I verket Hemvist får bilderna de gamla amerikanska mentalsjukhusen att verka mastodontiska. Foto: Göteborgs poesifestival
Verken, så är det nästan alltid hos Lotass, går inte att närma sig från det dokumentära hållet, även om man ständigt leds och förleds dit av temat. Det är en berättelse avskalad allt kringgående trams. Det är röster. Det är som om de kommer långt inifrån. Som om de viskar. I rösterna finns en pausande hållning, där texten flyter fram utan att man behöver gå ner i dem, för att sedan öppna sig.
Så är det i några av Lotta Lotass romaner också, till exempel Tredje flykthastigheten. På det sätt omtalas en katastrof, där ingenting kan bli det samma igen, men ändå är samma för att tiden inte rör sig som den brukar göra. Så låter Lotta Lotass någon av männen på bilderna i Redwood, tala till oss från någon annanstans, medan träd på träd fälls och marken, jorden och världen oåterkalleligen förändras:
Om vi vetat då vad vi vet nu hade vi aldrig
Aldrig
Om vi vetat
Om vi vetat då hur allting skulle bli hade vi aldrig
Då hade vi aldrig
Aldrig
Ingen omtalade
Ingen
(...)

I Hemvist får bilderna de gamla amerikanska mentalsjukhusen att verka mastodontiska. Hur stora var de egentligen? Hur många människor rymde de? Hur många tankar, hur många sjukdomar?
För var och en av Hemvisttexterna är det som om den tillhör någon av de människor som vistas där. Eller vistades. Det är just det där med tiden, att man inte kan bestämma sig för om rösterna är dåtida och profetiska, eller samtida i en andeform och tillbakablickande.
Just detta, att man utan vidare går med på sådant, profetiska krafter, andar, det är det som är en del av den chockartade kraften i texten.

Människorna förblir undrande och oskyldiga, vad de än har gjort. För de vet inte. De kan inte hjälpa. De skulle ha velat något annat. Maktlösa men ändå stora.

Ann-Marie Ljungberg
kulturen@gt.se