För ett 20-tal år sedan tog unga teatergrupper staden i besittning: man spelade i bergsrum och rivningskåkar, i kontorshus och garage - det handlade om att göra det bekanta en smula obekant och annorlunda. Tio år tidigare hade man fört in vardagsverkligheten på teatern, nu gällde det tvärtom att teateralisera det offentliga rummet.

Av någon anledning övergavs det projektet: den platsspecifika dramatiken överläts åt performanceartister och bildkonstnärer - skådespelarna själva kröp in i teater­husen igen.

Desto roligare att plötsligt se ett stort teaterprojekt i Göteborg som tar plats i (nästan äkta) kontorsmiljö: en ombyggd mataffär invid Danska vägen i Örgryte. Brutalt upplyst, utrustad med sju skrivbord, en storbildsskärm, några kontorsmaskiner och en kaffeautomat. Publiken bjuds att sätta sig på kontors­stolar i en halvcirkel, en lite tafatt yngling hälsar oss välkomna som "studiebesökare" varefter han presenterar sina, för tillfället, frånvarande kolleger: den supereffektiva Mia, data- och kaffenörden Emil, Robin som gillar After Eight...

Det är Play Teaterkonst som i sitt nya allkonstverk "The Famous Swedish Project" tar sig en titt på det svenska företagsklimatet och en av dess modeflugor: de organisationspsykologiska gruppövningarna.

Och de gör det med en lekfullhet och halvdistans som kanske hade varit omöjlig för bara tio sedan. Ty "The Famous Swedish Project" är inte bara en hejdlös drift med alla kvasifilosofiska kontakt­lekar och billig managementpsykologi utan också ett allvarligt försök att tränga innanför galenskaperna och vaska fram de äkta känslor som de moderna kontorsslavarna gömmer i sina mekaniskt utförda charader.

Det verktyg man använder är bara delvis det talade ordet - dansen, till exempel, är helt integrerad i föreställningen (som en del av företagets träningsprogram) vilket även ger musiken mer än en kommenterande funktion. Musikens roll understryks redan i andra scenen: de övriga kontoristerna tågar in, sätter sig vid sina tangentbord och börjar, unisont, knäppa på en rytm. I ett givet ögonblick går den över i tung electronica från högtalarna och det visar sig att två av skådespelarna också är musiker och deras tangentbord syntar.

Resten är inte bara ljuv musik - delvis på Martin Molins hemmagjorda elektroniska och akustiska instrument - utan också underbar teater, alltifrån Johanna Larssons regi och Linda Wallgrens idé- och scenografiarbete till skådespelarnas nedtonade uttryck. I det moderna kontorslandskapet grälar man inte högt, men talar desto mer med stela axlar, bortvända blickar och nollställda ansikten.

Jo, det är mycket "The Office" över "The Famous Swedish Project", men vad då: att ha det senaste decenniets mest revolutionerande filmdramaturgi som förebild är väl inte fy skam?

Och hade föreställningen varit cirka 20 minuter kortare hade jag inte haft några invändningar alls.