"Här kan man prata med alla, ingen tycker att det är konstigt", säger Boobalan Nanjappan. Foto: Henrik Jansson
"Här kan man prata med alla, ingen tycker att det är konstigt", säger Boobalan Nanjappan. Foto: Henrik Jansson

"Alla vet att man ansträngt sig hårt"

Publicerad

Boobalan Nanjappan är på bildningsresa för att samla på sig så mycket kunskap om världen som möjligt, innan han återvänder hem. Första anhalt är Göteborg.

Han börjar med att beskriva likheterna mellan Göteborg och sin egen stad Coimbatore.

– De är båda lite mindre, lugna städer. Ingen huvudstad. Och naturen är vacker.

Indien består, förklarar han, av 30 delstater som alla har sitt eget språk. Hans delstat heter Tamil Nadu och ligger i södra Indien, mellan Karnataka och Kerala.

– Vi är 70 miljoner människor, och talar tamil, ett av de klassiska indiska språken. Och befolkningen här är den mest utbildade i Indien.

Han låter stolt när han berättar om det flera tusen år gamla språket med sin rika litteraturskatt.

– Om du ska resa till Indien; välj de södra delarna. Där är människorna vänliga, det är grönt och vackert och temperaturen behaglig.

Vi har just beklagat oss lite över den svenska sommartemperaturen som dagen innan nådde drygt trettio grader.

– För varmt, konstaterar Boobalan. I Coimbatore är det oftast omkring 25 grader.

Sedan fortsätter han med att förklara att många förknippar tamiler enbart med Sri Lanka. Men de äldsta tamilska befolkningsgrupperna kom från sydöstra Indien och har sedan utvandrat till andra delar av världen.

I dag är det först och främst språket, tamil, som förenar dem.

– Förstår indier från olika delstater varandras språk? frågar jag.

– Nej, oftast förstår man inte språket som talas i andra delstater. Men det finns likheter i sättet att tala, så ibland kan man ändå förstå ungefär vad personen försöker säga.

Boobalan är uppvuxen på landet, på gården som hans föräldrar brukar. Också hans farfar var bonde.

– Det är ett hårt arbete. Min storasyster och jag är de första i släkten som valt en annan väg.

Systern har studerat medicin. Och Boobalan är nätverksingenjör.

– Vad tyckte dina föräldrar om att du inte ville ta över gården?

– Min pappa frågade vad jag ville göra. När jag sa att jag var intresserad av datavetenskap sa han okej. Sedan stöttade han mig, både ekonomiskt och på alla andra vis.

Det är dyrt att studera i Indien. Men de första tre åren betalade föräldrarna ändå.

– Jag förstod att jag måste arbeta hårt och få riktigt bra betyg. Bara då kan man få stipendium. Det fick jag, efter tre år.

Eftersom det är så kostsamt att studera händer det att föräldrar önskar att barnen ska avstå.

– Men om de ändå börjar, då finns det en stark press att lyckas.

Efter en stunds samtal kommer vi in på kastsystemet. Det uråldriga sättet att dela in människor i klasser, som man inte kan ta sig ur.

– I dag får man inte särbehandla människor på grund av kast, säger Boobalan. Och det har blivit mycket bättre. I min klass på universitetet till exempel var vi sextio elever. 20 av dem var så kallat lågkastiga, och 20 var högkastiga. Och i dag finns det många lågkastiga som är rika, men också många högkastiga som inte har pengar alls.

Och naturligtvis är det bra, betonar han. Men systemet har inte riktigt hängt med i utvecklingen.

– Som lågkastig kan du få stipendier och förtur till utbildning och andra förmåner, som andra inte har. Det skapar en orättvisa där det inte är prestation och resultat som avgör vem som ska belönas.

Han anser att kastsystemet borde avskaffas helt.

– Men Indien har en miljard människor. Förändring tar lite tid...

Boobalan tog sin bachelor 2011 och arbetade sedan på ett indiskt it-företag i ett år.

– Men jag kände att jag behövde en global erfarenhet. Jag ville lära mig språk, uppleva olika kulturer och levnadssätt. Man behöver det både för att kunna göra ett bra arbete, men också för att utvecklas som människa.

Han sökte till några olika universitet i Tyskland och i Sverige sökte han till KTH i Stockholm och Chalmers. Han valde Chalmers.

– Bland alla de internationella studenter som tas in på Chalmers får fyrtio stipendium. Det innebär att skolan står för 75 procent av utbildningskostnaden. Jag var en av dem.

När han talar om sin vardag låter det som om han trivs. Som internationell student blir man väl mottagen, säger han.

– Alla vet att man ansträngt sig hårt för att komma hit.

En annan orsak till att han ville till Europa är att han är intresserad av de eventuella skillnader som kan finnas mellan europeiskt och indiskt företagsklimat.

– I Europa, och särskilt i Sverige, har jag en känsla av att chefen är en av de anställda. Svenskar är väldigt sociala, man fikar och äter lunch tillsammans. Det är inte så strikt hierarkiskt som i Indien.

Överhuvudtaget tycker han att det är lätt att komma i kontakt med svenskar.

– Här kan man prata med alla, ingen tycker det är konstigt. I Indien är folk mera försiktiga. Man tänker: Vad vill han mig? Behöver jag skydda mig?

Det bör finnas idéer och tankesätt att ta med sig till Indien.

För att han ska flytta tillbaka är en självklarhet.

– Absolut. Jag kommer att flytta till Coimbatore, det finns ingenstans i världen jag vill vara mer än där. I mitt område känner jag alla, eller snarare alla känner mig.

Han skrattar.

– Kanske 1 000 människor där vet att jag är min fars son. Jag känner inte alla dem, men de vet vem jag är.

Indien är möjligheternas land, konstaterar han.

– Du får aldrig ett nej i Indien. Om du säger: Jag skulle vilja prova det här får du ett ja till svar. Gör det! Prova! I Europa finns också stora möjligheter, du kan få ja här också, men alltid följt av ett: Men du kan INTE göra på det här sättet...

Men först är han som sagt ute på sin bildningsresa. Efter Sverige kanske det blir Australien.

Att byta kontinent och kultur är mycket intressant, men också lite utmattande.

– Det tog sexton månader innan jag vande mig vid den svenska maten. I Indien äter vi alltid ris. Här äter ni potatis. Jag mådde inte bra av det...

Och sen kom köttproblemet.

– Jag äter kött, säger han.

– Indier äter inte ko, eftersom det räknas som ett heligt djur. Gris äter man inte heller. Men när jag frågade på en restaurang vilket kött som var i köttbullarna så visste de inte!

Han skrattar och ser förundrad ut.

– Kyckling äter vi. Men också det blir lite komplicerat eftersom det är så starkt förknippat med att offra till gudarna.

Han beskriver en vanlig situation hemma i Tamil Nadu. Föräldrahemmet ligger nära det stora templet Perur Pateeswarar. Dit går Boobalan ofta, gärna tillsammans med sin far, för att be, utöva yoga, känna sig lycklig och - viktigast av allt - för att uppnå lugn.

I dag äter Boobalan gris då och då.

– Det är lite sött i smaken. Och fett... Men jag föredrar helt klart älg.

 

 

Ska vi skriva om dig?

Har du en historia att berätta om dig själv, ditt hemland och ditt liv i Göteborg? Eller har du en vän som skulle passa i vår serie?

Skriv till GT-kulturen, Box 417, 401 26 Göteborg. Ring 031-725 90 36. Eller mejla kulturen@gt.se

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida

Mest läst i dag