HELENA HÖRSTEDT | The Black Whole | Röhsska museet tills vidare
Röhsska museet skärper fokuset på mode och profilen som modemuseum. I dag öppnar en utställning med museets senaste förvärv på modefronten - en hel kollektion av den svenska kläddesignern Helena Hörstedt. Nio klänningar, eller i alla fall sju stycken som kan kallas klänningar och två kreationer av mer obestämd art, alla i svart.
Detta är en liten kollektion om man jämför med andra kommersiella aktörer, alltihop ser ut som om det gick under parollen "liten men naggande god". Kollektionen innehåller få plagg men de är alla gjorda med precision. Det är inget direkt liv i tyget, det ser man även om dockorna är stillastående. Men det finns något annat: en skulptural kvalité hos plaggen och en fin känsla för de olika ytorna hos siden och satin. Skyltarna anger omild behandling av tygerna: sandtvättad satin, en behandling som tydligen ger en matt och lite skrovlig yta.
Hörstedt närmar sig både hantverk och konst och fjärmar sig från kommersialism och masskonsumtion. Men vilket är det?
Hantverk? Nja, då måste funktionen vara lite mer genomtänkt. Flera av plaggen ser rent obärbara ut och innehåller dessutom metalldetaljer för att hålla alla intrikata veck på plats. Till vardags syr Hörstedt på beställning och för opera- och teaterscener så det kan ju inte ligga långt borta, det brukbara, men inte just här i denna kollektion.
Konst då? Ja, kanske konst med modereferenser. Alla nio kreationerna har något av Coco Chanels "lilla svarta" över sig. Chict, kort och kroppsnära, ofta med midjan tydligt markerad. Några av dem gör dock lustiga deformationer av den ideala kvinnokroppen: det bullar ut lite fel här och där, några höftlinjer är rent av underbart groteska. Men så blir det plötsligt mode igen: de senaste årets shortsmode och den galna jumpsuiten i kort-kort variant finns på några av dockorna.
Perfekt slumpmässighet, så beskriver Helena Hörstedt själv sin kollektion. Men jag kan inte se något slumpmässigt så långt ögat kan nå. Snarare perfektion tillsammans med överdåd i vissa detaljer.
Symmetrin hos plaggen är långt ifrån slumpmässig. I slutändan är det kanske Hörstedts arbetsmetod som är mest spännande att tänka på. Hon arbetar aldrig med skisser eller mönsterkonstruktion, utan applicerar och provar direkt på kroppen eller provdockan.
Jag associerar till 3D-teknikens betydelse för arkitekturen som gav en viss frihet från en klosstaplande byggnadskonst. Och det är nog där jag landar i tanken ändå: inte precis hantverkssömnad, inte direkt konst, men kanske klädarkitektur. Och i samma stund jag tänker det så ser jag alla barocka inslag och hur detaljer, helhet och symmetrisk struktur för samman. Just det! Klädarkitektur. En ny hybrid för en ny tid.
Kajsa Widegren
