Tro mig, jag vet hur det är att leva nära ett supporterhjärta.

Mina två söner är alltid på ståplatsläktaren när Blåvitt spelar. De har alltid sina matchtröjor på, tröjorna med "Storebror" och "Lillebror" och siffrorna 19 och 04 tryckta på ryggen. Och de sitter alltid framför tv:n när laget spelar borta. Precis som tusentals andra fans har de kvidit och lidit länge nu, de har hoppats på och bönat om framgång. 2010 var ett tungt år, 2011 var ett jobbigt år och 2012 är för dem modern av alla fotbollskatastrofer.

Men när jag under måndagsförmiddagen tog bilen upp till Kamratgården visade det sig att allt pågick som det brukar göra.

Kock-Fredrik höll på med kyckling till lunchen, han krossade vitlök och blandade den med olivolja och när jag lite försiktigt frågade om det stått någon svartsoppa på menyn på sistone, log han bara lite.

- Killarna gillar nog inte det...

Donald Niklasson - en av spelarna i guldlaget 1969 - släntrade in framåt elva och sa "som pensionär kliver man upp ur sängen när hungern övervinner tröttheten." Efter att ha tillbringat några timmar i känslomässig bergochdalbana framför tv:n i söndags kväll, blev det ändå lite av en sovmorgon i går.

- Bortsett från sista kvarten var det väl ganska illa, sa den snart 66-årige IFK-profilen, som numera guidar besökare och skolklasser på Kamratgården, platsen som folkhumorns genialitet detta nådens år ibland kallar för Fågelboet eftersom det hyser "en Stahre och en flock vilsna mesar".

Jaja, Göteborgshumorn har det aldrig varit något större fel på.

När jag försökte med goe Donald och sa att det väl bara är en tidsfråga innan han själv måste snöra på sig skorna och kränga på sig matchtröjan, sa han bara att "så illa blir det aldrig".

- Men jag hade kanske kunnat gå in och ta två gula och röra om lite i grytan...

Träningen skulle ha inletts klockan elva, men då satt laget fortfarande i matchgenomgång, Håkan Mild sprang förbi och sa att han kommer tillbaka och snackar efter sitt tandläkarbesök och säkerhetschefen Tommie Elgestål kom med en bunt GT och la den på bordet vid receptionen.

På förstasidan hade vi "Glenn Hysén i ny bok om - kvinnorna, spriten, otroheten".

- Tobbe är van, flinade en av marknadskillarna när han sneglade mot tidningen och sprang vidare upp till sitt rum på andra våningen.

Vad Mikael Stahre sa till sitt lag vid matchgenomgången fick inte jag veta, men framåt halv tolv sprang gänget som spelade från start mot Sundsvall ut på en lättare joggingtur och de som inte spelade så mycket eller inte alls körde bollträning med Magnus Edlund, den assisterande tränaren.

Där var Kjetil Waehler, Robin Söder, David Moberg Karlsson, Hannes Stiller, målvakterna Erik Dahlin och John Alvbåge och Nordin Gerzic.

Men Mikael Stahre såg vi inte skymten av.

När han till slut dök upp och fick syn på mig och fotograf Wissing bytte han plötsligt färdriktning och jag undrade "vafan, vill han inte prata"? Men det ville han gärna, men först stegade han i väg mot parkeringen där Håkan Mild just kom tillbaka från tandläkaren.

Efter att ha skämtat med Wissing och kallat honom "paparazzi som smyger i skogen", kom han fram och tog sig tid, precis som han alltid gör.

Till synes samlad och cool, men samtidigt känner han att "pressen är oerhört stor och att allt runt IFK Göteborg får väldigt stora proportioner."

- Nu handlar det om att fokusera på rätt saker, att säga rätt saker och att göra rätt saker.

När jag frågade Håkan Mild om det inte hade varit klädsamt om några av de så kallade supportrar som vällde in på träningsplanen i lördags, också dykt upp och visat sitt stöd nu, ville han inte riktigt svara.

Men han tycker fortfarande att gänget från i lördags agerade oförlåtligt och försökte få mig att förstå genom att jämföra med "om upprörda och förbannade läsare stövlat in på redaktionen och fram till ditt skrivbord över något som du skrivit."

Gudarna ska veta att det funnits tillfällen, men inte desto mindre, jag hade ju inte gillat det.

Men för att knyta ihop inledningen med slutet, kan jag inte sluta fundera över vad det är som gör att det är så lätt att kräva svar och avgångar när uppförsbacken är som brantast, men så svårt att visa stöd och hjärta när det som bäst behövs.

Jag hade förväntat mig ett gäng pushande, stöttande och energifyllda supportar på Kamratgården i går.

Likaväl som jag hade trott på fler än pinsamma 2 848 på Gamla Ullevi senast när Gais mötte Kalmar.

Var sjutton är ni, fans?

Det är ju nu ert engagemang behövs.