I förrgår nåddes vi av nyheten att den förre hockeymålvakten Peter Åslin avlidit, drabbad av en stroke dog han bara 49 år gammal.
I går fick vi veta att den svenska NHL-backen Henrik Tallinder, New Jersey Devils, fått en blodpropp i benet.
Med lite mer otur hade den kunnat fara i våg upp i skallen och då hade vi kallat det för en stroke.
Och Zlatans lagkompis i Milan, Antonio Cassano, drabbades också han av en stroke. Det var i höstas och han är ännu inte tillbaka i spel. Jag skulle bli förvånad om han någonsin kan spela på Serie A-nivå igen.
Timrås lagkapten Johan Andersson fick en blodpropp i lungan i november.
Djurgårdens stjärna Nisse Ekman fick en stroke i jultid 2010 och tvingades avsluta sin karriär.
Så här kan jag hålla på ett tag och nämna namn som den förre brassestjärnan i fotboll Ricardo Gomes och utanför idrotten är de första namn som poppar upp Tomas Tranströmer, Clarence Clemons och Magdalena Graf.
Det kan sluta lyckligt, men det behöver inte göra det.

Ni som läser mig regelbundet kan nog undra ibland om det jag skriver, inte hålla med mig när jag skriver om Frölunda, Blåvitt, Gais, Häcken eller något annat.
Men i det här fallet vet jag vad jag pratar om.
Den 1 augusti 2010 fick jag min stroke. I ena sekunden låg jag i sängen och läste någon halvtaskig deckare jag glömt namnet på. I nästa hade blodproppen vindlat sig ut i hjärnan och täppt till ett blodkärl.
Jag klarade mig bra, har inga men och är i dag både frisk och back in business. Jag är medveten om att jag hade tur. Tro mig, jag har sett människor som i ett slag förvandlats från fullt arbetsföra och fungerade människor till sängliggande grönsaker.
Stroke är en folksjukdom, i Sverige drabbas 17 människor varje minut, 30 000 om året, men det jag funderar på nu är varför unga idrottare tycks vara över ­ representerade.
Hade jag haft något tvärsäkert svar, hade jag ju inte suttit här vid mitt skrivbord på Kungstorget utan ingått i någon forskargrupp på Sahlgrenska. Men så pass mycket har jag lärt mig att jag vet att flygresor är en riskfaktor, flygresor i kombination med vätskebrist - som efter en match i hockey eller fotboll till exempel - ökar risken ytterligare.
Och sedan vet man att den som knaprar antiinflammatorisk medicin och värktabletter som innehåller ibuprofen (till exempel Ipren) eller diklofenak (till exempel Voltaren), löper större risk att springa in i stroke-väggen.
Alla som varit nära idrotten vet att dessa mediciner använda som rena plockgodiset på sina håll, ses som en självklar hjälp för plågade och sargade kroppar.
Jag har sett pojklag som trycker i sina killar Voltaren och det är naturligtvis inte okej.
Men jag har också hört svenska läkare höja varningsflagg och danska experter som talar om en tredubbel risk att drabbas av hjärtinfarkt, hjärtstillestånd, stroke och magblödningar för dem som äter dessa mediciner.
- Dödligheten är lika hög som i trafiken, hävdar den danske professorn Christian Torp-Pedersen, som också anser det oansvarigt att läkemedel som innehåller diklofenak får säljas receptfritt i Sverige.

Men nu måste det bli ett slut på det här. Här måste lagens läkare och ledare ta ett rejält krafttag. För vad den som tvingas trycka i sig stora doser av medicin för att fungera, mest av allt behöver, är vila och rehab. Inte en grabbnäve tabletter varje dag.
Någon måste ta ansvar och säga åt dem det!
Det handlar om få ett stopp för stroke-tragedierna inom idrotten.

***
Min broder på fältet, fotografen Janne Wiridén, har tagit en av årets bästa bilder. Han är nominerad i tävlingen Årets Bild och inget kunde vara mer rättvist. "Wirren" är en klippa och om något jobb han och jag är ute på spricker, är det i alla aldrig hans fel.
***
Såg med att halvt öga på matchen mellan Sverige och Bahrain häromdagen. Stentrist. Men i Bahrain fick jag i alla fall syn på ett av tidernas coolaste fotbollsnamn - Mahmoud Ringo! Hade varit ännu fräckare om han lyckats övertala sina lagkompisar att också ta artistnamn med Liverpool-touch.
Tänk er ett mittfält med Mahmoud Ringo, Hassan Harrison, Ahmed McCartney och Ismail Lennon.
Wow, liksom!
***
"Tinker Tailor Soldier Spy" borde förstås varit med på listan över årets filmer. Så härligt med en film som berättas i lugnt tempo, nästan helt utan action ändå lyckas vara så infernaliskt spännande.
Och Gary Oldman är helt magnifik.
***
... och ni har fattat att "El Camino" med Black Keys är en väldigt bra platta, va? Den hörde jag också för sent för att få med på årets-bästalistan.