Sportchefen spelar ett högt spel.
Sista chansen, då pantsätter han hela sin ikon-status.
Men skulle supersatsningen Blåvitt gett sig in i 2012 spricka, lär det inte ens hjälpa om man viftar med ett pass som bevisar att man är Håkan Mild.
Blåvitt gör en satsning vi inte sett maken till i svensk fotboll sedan förra gången Blåvitt gjorde en sådan.
Pang-pang-pang och innan ens våren anas i luften har tränarduon Stahre/Edlund och spelare som John Alvbåge, Kjetil Waehler, Daniel Sobralense, Nordin Gerzic och Pontus Farnerud checkat in på Kamratgården. Lägger vi dessutom till Emil Salomonsson och Philip Haglund, som kallades in under fanorna under förra säsongen, inser alla att det är allvar nu.
Planen är att inte ta några fångar, att dominera, att vinna och att vinna mycket och stort.
Men...
...minns ni förra gången?
Det var 1998 och det var rena vilda västern då också, när spelare som Christian Karlsson, Joakim Persson, Dick Last, Bengt Andersson, Stefan Bärlin och Andreas Hermansson köptes in för att fixa guld.
Det gick åt helvete och utrensningen bland tränare och sportsligt ansvariga som följde fanns det väl ingen direkt anledning att ifrågasätta.
Det Blåvitt gör i år är både kaxigt och fräckt. Det tycker jag verkligen, även om frågetecknen ännu inte ens börjat räta ut sig till utropstecken.
Hur ska alla stjärnorna få plats i laget?
Vad kostar kalaset?
Var kommer pengarna i från? I det sammanhanget ska man också komma ihåg att nya Kamratgården just tagit en stolt plats i Delsjöskogen. Men allsvenskans fräschaste, bästa och mest iögonfallande träningsanläggning var naturligtvis inte gratis den heller.
Och vad händer nu med unga talanger som Allansson, Sana, Söder, Johansson, Larsson, Moberg Karlsson och Azulay? Ska de ruttna på bänken? Ska de lånas ut? Säljas? Jag vet andra allsvenska lag som kunnat tänka sig att bygga en framtid runt ett sådant här gäng. Hur tänker IFK Göteborg?
Håkan Mild avslutade sin spelarkarriär 2005 för att bli sportchef.
Under sina år som Blåvitt-boss har han kunna skriva in både toppplaceringar och mindre goda resultat i sitt cv:
2006 - en åttondeplats.
2007 - guld!
2008 - en tredjeplats.
2009 - tvåa.
2010 - sjua.
2011 - sjua.
Alla som kan sitt IFK Göteborg vet att guld är det enda som räknas, möjligen kan det accepteras både internt och bland suppportrarna att man får hacka i sig en andra- eller tredjeplats då och då.
Men sjundeplatser är inte okej. Och det får inte ens finnas på kartan att lag som Mjällby och Trelleborg hamnar högre upp i tabellen.
Och att vara sämst i stan betraktas rentav som skämmigt.
Nu närmar vi oss säsongsstart och ribban är redan på plats. Epitetet Real Göteborg är förvisso löjligt, men det är redan etablerat. Det ska bara bli guld nu och avancemang ut i Europa. Allt annat är blaha-blaha och ett fiasko av det mer monumentala slaget.
IFK Göteborg som förening överlever säkert även om det skulle bli så.
Håkan Mild lär dock inte göra det.
Men hur det än går och trots att det var 14 minus ute i morse - allsvenskan 2012 är glödhet!
Tack för det, Håkan!
Frederik Andersen är elitseriens bästa målvakt den här säsongen. Punkt. Han har stått i målet i 31 matcher och jag tror jag sett nästan allihop. Skulle det bära riktigt långt, hela vägen, i slutspelet har Frölunda en kille här som stormar mot Henke-status.
Förr eller senare hamnar dansken naturligtvis också i NHL. Han har alla förutsättningar att bli en gigant där också.
För visst blir kongen king i National Hockey League också.
Men jag hoppas vi får åtminstone ett år till med honom i Göteborg.
Det blev Black Keys, Lucinda Williams, Waterboys och Lana Del Rey på Spotify när jag skrev det här. Men sedan överraskade jag mig själv med Michael Franks och den snubben har jag inte lutat mig mot på 20 år.
Hade nästan glömt så mycket jag gillar sådan här slickad LA-musik.
