Årets match: Elfsborg-Blåvitt, 15 augusti.
3-2 till Elfsborg och det var en match som innehöll så mycket drama, så mycket heta känslor att det räcker och blir över för en hel säsong. Här rök korsband, blod spilldes och två mål föll i matchens sista skälvande minuter.

Årets domartabbe: Jonas Eriksson och hans linjemän.
När de rapporterade Adam Johansson för att ha vrålat könsord mot dem, hade de fel, fel, fel. Bland andra GT:s utsände blev vittne till händelsen, men trots det stängdes Adam av i flera matcher. Ryggradslöst att inte erkänna att man gjort fel.

Årets komet: Niklas Hult, Elfsborg.
Elfsborgs vänsterspringare är en energikick på två ben. Han springer hur mycket som helst, han utmanar, han ger aldrig en kamp om bollen förlorad. Sveriges mest spännande unge spelare. Nej, jag har inte glömt John Guidetti.

Årets mottagande: Wandersons ankomst till Göteborg.
När flera hundra gaisare fick Landvetter flygplats att låta som Gamla Ullevis ståplats, var det så mäktigt att Wonderboy själv fick tårar i ögonen.

Årets bäste I: Mathias Ranégie!
Han hade förvisso den dåliga smaken att lämna Häcken för Malmö FF. Inte desto mindre var det inget snack om var GT-sportens Kristallkulan skulle hamna i år.

Årets bäste II: Jane Törnqvist!
Grand Old Jane fick visserligen inte tjejernas Kristallkulan 2011, den gick till Lisa Dahlkvist, mest för hennes VM-insats. Men Jane, 36, har nog aldrig varit bättre än nu och i min bok är hon tjejen framför andra bakom GFC:s framgångsrika år.

Årets cirkus: Mervan Celiks klubbkarusell.
Super-Mervan gjorde en toppsäsong i Gais och det stod tidigt klart att han skulle lämna laget efter säsongen. Agent Cetinkaya har fått oss tro att all världens toppklubbar är på jakt. Men ännu är inget klart. Slutar det med Ålborg?

Årets gladaste: Christer Wallin, Gais-bossen.
Så stolt över att vara bäst i stan 2011, så till brädden belåten över att allt omänskligt hårt arbete gav resultat. Klart grabben som fyllde 50 under 2011 lät sy upp en grönsvart halsduk med texten "Bäst i stan 2011".

Årets jobbigaste förlust: GFC:s mot Djurgården, 4 september.
0-0 och Göteborg satsade allt framåt för ett segermål, då tycktes en vinst vara enda chansen att hänga på i guldstriden. I fjärde tilläggsminuten gjorde istället Mia Jalkerud segermålet för Djurgården. Med facit i hand hade det räckt att bevaka den poäng man hade och Torbjörn Nilsson och hans tjejer grämer sig än i dag.

Årets mål i Allsvenskan I: Stefan Ishizakis 2-1 mot Djurgården 25 juli.
Matchen i Borås led mot sitt slut när Lasse Nilsson fick en långboll på högerkanten, han mötte den på ett tillslag och passningen gick till "Ishi" som klackade in den med millimeter-precision bakom Pa Dembo Touray. Inget mål var snyggare 2011.

Årets mål i Allsvenskan II: Tobias Hyséns 3-1 mot Djurgården den 4 augusti.
Tobbe fick bollen vid mittlinjen, vände upp, sprintade ifrån Robert Åhman Persson, tunnlade Niklas Backman och slog sedan bollen i målvaktens bortre hörn. Snyggt!

Årets glädje: När silvret blev till guld för Göteborg FC.
Slutsegern i damallsvenskan var bara en poäng bort. Men cupsegern mot Tyresö och avancemanget till kvartsfinal Champions League gjorde ändå säsongen till den bästa det här goa gänget hittills presterat. Nånting säger mig att 2012 kan bli ännu roligare.

Årets läsupplevelse: Joseph Wambaugh, Korgossarna.
Han skrev den visserligen redan 1975 och jag minns inte om jag läste den då. men nu har jag i alla fall gjort det och polisskildringen från Los Angeles är inget annat än magnifik.

Årets platta: Bon Iver, Bon Iver:
Svävande vackert, melidiöst och gripande. Klar för Way Out West 2012 dessutom. Men sedan måste jag, precis som Gerhardsson här uppe till vänster, nämna Black Keys och deras "El Camino". I årets sista ögonblick dök den upp som en vass utmanare.

Årets konsert: Sade på Globen.
Den vackra, den underbara, den oefterhärmliga Sade och jag hade aldrig sett henne tidigare. Glädjetårar! Utmanare: Black Mountain, Clutch, My Morning Jacket, The Head and The Heart och Eldkvarn.

Årets film: Black Swan, Darren Aronofsky.
Knäckande balett-thriller/drama/tragedi. Filmen lever i mitt undermedvetna ännu efter nästan ett år. De enda filmupplevelser i år som kom riktigt nära var white trash-dramat "Winter's Bone" och Alejandro González Inárritus "Biutiful".