När jag skriver detta är det långfredag.
Jag har Blåvitts match mot AIK kvar på näthinnan och det som såg så bra ut i spelet mot Helsingborg, var som bortblåst.
Påsken blir en Golgata-vandring för Jonas Olsson, Stefan Rehn, Håkan Mild och hela gänget av blåvit spelare.
Det är så lockande att jag inte kan låta bli, att applicera Blåvitts vår på den bibliska berättelsen om Jesus tuffa påsk - egentligen själva cloun i hela storyn om killen från Nasaret som blev den kristna världens förgrundsfigur. Ja, utan honom ingen kristendom, så enkelt är det ju.
Men för nytillkomna tar vi snabbversionen av påsken först:

Skärtorsdagen – Den sista måltiden (nattvarden).
Dagen då Jesus bjöd sitt entourage, lärjungarna, på bröd och vin. "Tag och ät, detta är min kropp. Drick, detta är mitt blod." Det är från det här tillfället nattvarden har sitt ursprung.
Långfredagen – Jesus korsfästelse.
Dagen då Jesus bar sitt kors på ryggen upp till Golgata, platsen där han skulle straffas och dö. "Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten."
Påskdagen – Jesus uppståndelse.
Helt överraskande återvände Jesus från dödsriket den här dagen. I sanning märkligt och ovanligt. "Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom. Men Jesus sade till dem: – Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig."

I IFK Göteborgs fall var möjligen skärtorsdagen inte dagen för den sista måltiden, men för många supportrar var det ändå dagen då många drog en djup suck och kände att allt vad guldstrid, Europaspel och framgångar for all världens väg.
Långfredagen i går tillbringade Blåvitt på tåget mellan Stockholm och Göteborg. En tung resa hemåt med ett ok tungt som ett träkors på ryggen, men med en Jonas Olsson som då fortfarande tycktes fast beslutsam att försöka vända på eländet.
I dag är alla lediga. Sill och ägg och påskgodis och en möjlighet att skingra tankar.
I morgon är det dags att börja tro, tro på att uppståndelsen är möjlig, tro på att det finns en framtid, tro att det går att resa sig på nio, tro på att det går att vinna fotbollsmatcher.

På måndag, annandagen, är det nämligen dags igen. Kalmar FF hemma. Och har vi i medierna, fansen och alla andra snackat ödesmatch och sista chansen förr, är det nog ändå så nu.
Och ska vi travestera evangelisten Matteus skulle det kunna låta så här:
"Var inte rädda. Gå och säg åt alla änglarna att bege sig till Gamla Ullevi. Där ska de få se oss igen."
Ja, kanske är det som Bob Dylan sjunger:
"And all your dreams have vanished
And you don't know what's up the bend
Just remember that death is not the end.
When the storm clouds gather round you
And heavy rains descend
Just remember that death is not the end"

***
Blåvitt – Kalmar FF?
Tja, ska vi säga 3–1...
***
Kan ni tänka er en mix av Glasvegas, Ramones, Jesus And Mary Chain och Phil Spectors tjejgrupper från 60-talet? Då har jag bandet för er.
The Vaccines!
Bandets debutalbum "What Did You Expect From The Vaccines?" är en riktig vårpärla, en hajp från London som håller.
***
... annars är det fantastiskt roligt att se Gais just nu. Även när laget inte spelar bra, finns där ett självförtroende och en glädje som jag inte kan påminna mig har funnits där tidigare.
Och även om vi ska ta det jävligt lugnt med allt snack om guld, vill jag ändå bestämt hävda att jag tror att Alexander Axén är helt rätt kille att hålla den brokiga skaran av killar från Kongo, Brasilien, Ghana, Kamerun, Island, Nigeria, Skövde och Biskopsgården på gott humör.
Alec är poppis bland sina spelare.
Och bland allt annat som måste klaffa tror jag att sånt också är jätteviktigt.
***
Men varför Gais har sitt omklädningsrum stängt för medierna efter matcherna begriper jag inte. Blåvitt, Häcken, Elfsborg kör med öppna dörrar och ett bra klimat för oss journalister.
Gais borde göra likadant!
Se till att fixa det, Persson, Axén och Wallin!
Nu!
***
I går träffade jag killen som kanske blir ny kapten för Davis Cup-laget i Kuwait.
Det kändes lite stort.