"Som-som-som-sommaren, kan det aldrig bli" sjöng Danielsson och Pekkanini för rätt länge sedan nu.

Kom att tänka på den när jag skrev det här, för som sommaren 2012 kan det ju i alla fall aldrig mer bli.

Men så här blev den. Typ.

1Sommarens match 1:

När Häcken mötte Elfsborg på Rambergsvallen. Elfsborg började bäst, men Häcken malde på och stod till slut som segrare med 4-2. Guldstriden blir het i höst.

Sommarens match 2:

Elfsborg mot Malmö FF på Borås Arena hade haussats upp som årets batalj, matchen som skulle avgöra allsvenskan. Så stampar Elfsborg i gång en massiv överkörning av värsta konkurrenten, 4-1. Och plötsligt är det Häcken som känns som den tuffaste utmanaren om guldet.

Sommarens avsked 1:

Alexander Axén lämnade Gais och ingenting har blivit bättre. Situationen kanske blev ohållbar för "Alik", men jag vet i alla fall att jag kommer att sakna den ambitiöse och engagerade närkingen. Jag vet att Wanderson kommer att sakna honom också, där borta i Ryssland...

Sommarens avsked 2:

Tobias Sana har fått en pangstart i Ajax. Han hade behövts i Blåvitt i höst - på mer än en position. Sommarens konsert 1:

Bruce på Ullevi, dag två. Boss-spelningen som hädanefter är måttstocken allt kommer att jämföras med. Herregud, vi fick "Jungleland"!

Sommarens konsert 2:

Bon Iver på Way out west. Vackert, gripande och hela Slottsskogen höll andan under mäktiga "Blood Bank".

Sommarens konsert 3:

Shearwater på Pustervik i slutet av juni. Magiskt intensivt och i min värld är "You As You Were" och "Animal Life" två av årets bästa låtar!

Sommarens konsert 4:

Billy Bragg på Way out west. Ensam på största scenen är han politisk agitator, kommentator, underhållare och ståuppare i en och samma person. Ge karln ett eget tv-program någon!

Sommarens olympier:

Lisa Nordén. Innan jag såg hennes silverlopp visste jag inte att triatlon var en så infernaliskt bra tv-sport. Det vet jag nu. Tack Lisa!

Sommarens hårdrock:

Hårdrock och hårdrock, hård rock kanske. Men egentligen går det inte att sätta någon etikett på Billy Corgan och hans Smashing Pumpkins. Harmonierna och melodierna är unika, sången är oefterhärmlig. Nya "Oceania" är lika bra som jag hade hoppats!

Sommarens värvning 1:

Blott 18-årige Nasiru "Nasse" Mohammed damp ner på Gothia Park Academy, gjorde några träningar och ett par U21-matcher och var sedan mogen att ta allsvenskan med storm. Tre mål på två inhopp och plötsligt känns det som Häcken lugnt kan casha in 30 miljoner på Waris Majeed. Tronföljden är säkrad, kronprinsen är redo att leverera!

Sommarens platta 1:

Bill Fay och hans magnifika comeback "Life Is People". Eller comeback förresten, det täcker nästan inte vad det handlar om. Snubben gjorde ett par plattor runt 1970 och sedan dess har han slumrat i skuggorna och det har varit mer eller mindre tyst. Men nu skrider han in på banan, med den åldrande mannens värdighet, och lägger lågmält allt till rätta. "The Coast No Man Can Tell" är en begravningshymn som får tiden att stå stilla.

Sommarens platta 2:

Jag vet att den kom 2011, men för mig blev Josh T Pearsons "Last Of The Country Gentlemen" en kär följeslagare när sommarkvällarnas vemod smög sig på.

Men nu är det höst och jag vet i alla fall att jag ser fram emot den allsvenska guldstriden, jag vet att jag längtar efter elitserien i hockey, jag vet att jag ser fram emot Bokmässan, Champions League med GFC, längtar till konserterna med Wovenhand, Chaka Khan, Calexico, Chris Isaak, Mick Harvey, Steve Vai, Voivod och Fu Manchu.

Och jag vet att det snart är sommar igen - för är det något jag lärt mig är det att tiden går fort när man har roligt.