Debatten är inte ny, men i veckan fick den nytt liv efter ett inslag i TV4:s Fotbollskanalen.
Jag såg inslaget tv häromdagen, i går såg jag om det på nätet.
Här satt alltså Anna Brolin, Pontus Kåmark, Olof Lundh och Patrick Ekwall och snackade om IFK Göteborg och hur de inte släpper fram spelare som sticker ut, som bryter mönster och som är individualister.
Ekwall sa väl inte så mycket när jag tänker efter.
Han satt mest och pillade med sin penna och låtsade skriva viktiga saker i sitt block. Men mest av allt såg han nervöst besvärad ut.
Hela inslaget var som en vandring på slak lina, en promenad på tunn is.
Som att det här skulle bevisas någonting, men att tesen inte riktigt höll.
Det var kort sagt jättedålig tv.

Men andemeningen i det som torgfördes var att invandrarkillar har stora egon, de sticker ut och tar plats, de har svårt att underordna sig kollektivet och sådana killar tar under inga omständigheter plats i IFK Göteborg.
Hmmm...
Jag säger bara Tobias Sana, Kamal Mustafa, Muhammed Dizdar, Chris Mbamba, Efe Yildrim, Jonathan Azulay, Lawal Ismail, Dyrestam, Selakovic, Faltsetas. Spelare i a- och u-lag med rötter på andra håll än i Sverige.
Och såvitt jag vet tillhör inte heller Island Sverige.
Skulle vi dessutom ge oss längre ner i åldrarna ser det ut i Blåvitt som det gör i väldigt många andra klubbar i dag, till exempel Malmö FF. Invandrarkillar var man än vänder sig.
Jeffrey Aubynn uttryckte det ändå rätt balanserat i en GT-intervju i veckan.
– Jag tycker det är för enkelt att tala om rasism. Det handlar mer om att man är rädd för olika karaktärer, på och utanför planen.
– IFK Göteborg som lag är så jäkla trist.

Naturligtvis är nånstans där som debatten om Blåvitt måste hamna. Aubynn har sin fulla rätt att tycka till om Blåvitts sätt att spela fotboll, alla har sin fulla rätt att tycka att Blåvitt är lättlästa och spelar stereotypt och förutsägbart.
Jag säger inte att det är så.
Men om det är så, så beror det i alla fall inte på att det inte finns individualister i laget, att det inte finns invandrarkillar i laget. Här finns magi att hämta ut hos sådana som Hysén, Sana, Söder, Mustafa, Bjarnason och Sebastian Eriksson.

Varför Blåvitt inte lyckats kräma ut allt ur sitt lag på rätt länge nu, är en annan diskussion. En diskussion som handlar om spelsystem, taktik, tränare och dessutom mer svårgreppbara detaljer som medgång, självförtroende och flyt.
Kom dessutom ihåg att det bara gått två omgångar och även om det kanske inte ser så ut just nu, tror jag vi gör dumt i att räkna bort IFK Göteborg redan nu.
En sak till bara.
Jag är rätt säker på att Håkan Mild slagit till som en hungrig rovfågel om han fått ögonen på en spelare som Zlatan Ibrahimovic.
***
Platsen var Park Lane på Avenyn.
Tidpunkten var runt 22.30 i onsdags.
Jag bara stod och flinade.
För där och då var Black Mountain från Vancouver världens bästa rockband.
Kolla in deras "Wilderness Heart" från 2010, kolla särskilt in låtarna "Old Fangs" och "Rollercoaster" – och inse att rocken aldrig kommer att dö.
***
Några av allsvenskans roligaste spelare så här långt är från det vi brukar kalla GT-land.
John Chibuike, Mathias Ranegie och René Makondele i Häcken.
Tobiasarna Sana och Hysén i Blåvitt, som trots resultaten visat hög kvalitet.
Wanderson och Santos i Gais förstås.
Och snart kommer Niklas Hult få chansen från start i Elfsborg.
***
Okej, Häcken slog Blåvitt.
Men Häcken kommer att slå rätt många fler lag i år, på Rambergsvallen kommer ALLA att få det ruggigt svårt.
Och även om allt eftersnack handlat om Blåvitts usla start av allsvenskan får vi inte glömma att matchen i söndags på Hisingen var en rasande trevlig och rolig fotbollsmatch...
... och det var inte bara Häckens förtjänst. Vi vet alla att det krävs två för att dansa.
***
Metal-Anders på Bengans tipsade mig i veckan om Asylum On The Hill.
– Nåt för dig som gillar Kyuss och Queens Of The Stoneage, sa han.
Och, oh yes!!!
Så jäkla bra.
Nu för jag tipset vidare. Asylum On The Hill, "Passage To The Puzzle Factory".
Missa inte!