Stans två största publiklag var i gång i går. Klockan 14 var det avspark mellan IFK Göteborg och Degerfors på Valhalla plast, klockan 16 släpptes pucken i Scandinavium i matchen mellan Frölunda och HV71.

De som ville - och vi var kanske bortåt tusen tappra - hade en kvart på sig att trampa de 100 meterna mellan de två arenorna. En baggis för alla som gillar liveidrott.

Och efter "nya" Blåvitts uppvisning studsade över Valhallagatan på lätta, om än lite blöta, fötter.

Visst kändes det ändå lite bakvänt att gå på ishockey för att värma sig. För jävlar och hutterburr vad kallt det var i snålblåsten på Valhallas läktare, då tillhörde jag ändå det lyckligt lottade av oss som hamnade under tak och därmed slapp att också bli blöt som en dränkt katt.

Efter 90 minuter med det som i vinter fått smeknamnet Real Göteborg, efter en match som åskådare till det lagbygge som är Mikael "Micke Mourinho" Stahres, ska vi naturligtvis inte säga något tvärsäkert överhuvudtaget.

Det var lite kul efter matchen att först surra med klubbdirektören Seppo Vaihela, som log med hela ansiktet och var glad som en speleman över det han fått se.

H an snackade inte om allsvenskt guld men jag såg i hans ögon att han åtminstone tänkt tanken.

Efter Vaihela tog jag ett par minuter med Håkan Mild, som passade sig väldigt noga för att låta alltför positiv.

- Det var en del som var bra, en del som inte var det, en okej match.

Mild vill inte trissa upp redan höga förväntningar även om han tvingades erkänna att det var precis det laget just gjort. De 3 219 som dök upp på Valhalla i regnet i går, kommer att vara ännu fler nästa lördag mot Fredrikstad. För jag kan redan höra tugget på stan, om hur Blåvitt inte bara värvat mäktigt utan dessutom värvat spelare som levererar.

Spelar ingen roll om Mild ligger lågt. Fansen svävar redan lyckligt i det blå...

Första halvlek mot Degerfors var riktigt bra. Nu är Degerfors inte direkt Real Madrid eller ens Mjällby, men vi såg kvaliteter och intentioner som lovar mycket inför det som komma skall.

Pontus Farnerud var planens gigant i den halvlek han fick. Vilken spelförståelse! Vilken placeringsförmåga! Vilket lugn! Vilka passningar! Och så säger de att killen fortfarande är lite rostig ...

Kjetil Waehler. Ingen behöver undra längre och jag vågar redan slå fast att han är en av allsvenskans bästa mittbackar.

Tobias Hysén är förstås fansens favorit och 2012 kan bli året då han växer ytterligare i popularitet. I går var han väldigt bra, för att vara regn och konstgräs och februari skulle jag till och med vilja säga löjligt bra.

Emil Salomonsson är ett kvicksilver. Jag gillar Adam Johansson men vet redan att jag inte kommer att sakna honom.

Robin Söder, som aldrig var riktigt nära toppformen i fjol, tycks vara på gång mot den nivå han hade innan den första knäskadan för tre år sedan.

Och snackar vi spel och filosofi är det verkligen ett nytt Blåvitt vi ser i år. Jag tror inte laget slog en enda långboll mot Hysén i går. Allt spel hölls på mattan, en passning följdes av ytterligare en och sedan en till och fanns det ingen yta ut på kanten eller i djupet, var det bara att börja om.

Blåvitt kommer att vilja ha mycket boll i år. Och det kommer att krävas bra motståndare för att förhindra det.

Jag satt bredvid Nordin Gerzic på läktaren i går. Förmodligen går han i spel på onsdag i en U21-match. Ska bli kul att se honom då.

Men roligast var ändå hans svar på min fråga om vem av spelarna i Blåvitt som imponerat mest på honom.

- Utifrån mina förväntningar måste jag säga Jakob Johansson. En riktig lagspelare, en kille som alltid gör jobbet och aldrig gnäller.

Ja, där fick vi allihop som ibland varit lite kritiska mot Jakob.

Efter en Göteborgstriumf på Valhalla, var det sedan dags för en förlust i Scandinavium.

Men förlusten var av det slaget att det inte finns minsta anledning att klia sig i huvudet eller börja bli orolig inför slutfasen av säsongen. Okej, Frölunda var lite blekt i första perioden, men i de två sista bjöd laget stundtals på ren propaganda.

Det var frilägen och stolpträffar och ribbträffar och även om hockey går ut på att göra mål är det ändå inte så konstigt att det, efter sju raka segrar, studsar lite snett och emot i match nummer åtta.

Det var inga sura miner efteråt. Lasu skämtade och log, Pierre Johnsson skrev autografer och Kenta antydde att det kanske var bra att bli påmind om "hur det känns att förlora, det var ju ett tag sedan."

12044 på läktarna tycktes inte heller alltför besvikna. Laget spelade ändå bra och även om jag lovat mig själv att inte använda uttrycket "surrade som bålgetingar", var det just det vi alla kunde konstatera att Frölunda gjorde i 40 minuter.

Vi kommer tillbaka mangrant den 1 mars, nästa hemmamatch, Växjö Lakers.

Två dagar senare lär några tusen av oss dessutom vara på plats när Blåvitt tar emot Lilleström på Valhalla.

Sedan väntar slutspel i hockey och allsvenska premiär­omgångar.

Det blir en het vår i Göteborg!