Jag minns ett tv-reportage för några år sedan.
Ricky Bruch gick omkring i sitt hus i skånska Blentarp, rullgardinerna var neddragna, huset var mörkt och ostädat och röran var högst påtaglig.
Ricky pratade som vanligt med sin motormun, hans mix av intellektuell briljans och mytomani var intakt, men nu vilade det något tragiskt, något avslutat och sorgset över hans liv och gestalt.
Jag blev ledsen av det där reportaget.

Jag kom att tänka på den amerikanska termen white trash, en beskrivning av fattiga losers på samhällets skuggsida. Jag vet att termen kanske inte är allt igenom relevant när det gäller Ricky, men white trash var vad jag tänkte.
Av någon anledning - white trash reasons - skapar Ricky hos mig associationer till sådana som Kurt Cobain, Marilyn Monroe, Jim Morrison, Townes van Zandt, Mickey Rourke, Roky Erickson och Britney Spears. Trasiga, sökande, olyckliga...
Eller som Neil Young sjöng: "It's better to burn out, than to fade away. It's better to burn out, than it is to rust."
Ricky, en människa som levde efter sina egna regler, en människa som inte gick att fösa runt, som inte kunde hanteras enligt gängse samhälleliga normer.
Ricky Bruch var en man som brände sitt ljus i bägge ändar, han hade en ständigt brinnande svetslåga på full effekt i de där ändarna. Han var en man som sökte bekräftelse, som sökte kärlek och uppmärksamhet. Han blev lika känd, eller mer, för sina totalt galna upptåg som för sina resultat i diskusringen.

För att nå så långt det överhuvudtaget var möjligt, drev han sin kropp så hårt att det bara var helt logiskt att han drabbades av svår sjukdom till slut.
Efter Rickys död i cancer har den ene efter den andre vittnat om att han var "en snäll jätte", "omtänksam", "generös", "magnifik" och "varm". Ricky brydde sig om andra, men mindre om sig själv, var det intryck jag, som aldrig träffade honom, fick.
För att uppnå sina mål, för att tillfredsställa sin omgivning, för att bevisa att han kunde "bli något", pressade han sig långt mycket längre än någon annan. Han tränade som en besatt, han experimenterade med sin kost och sin kropp, han dissekerade sin egen avföring, han stoppade i sig piller och preparat som både var olagliga och lagliga. När det var som värst och mest bisarrt tryckte Ricky i sig 750 tabletter om dagen. Och han erkände utan omsvep att han proppade i sig anabola steroider och hormoner; "fan, jag fick stå på händerna i badkaret när jag skulle pissa och kunde få 16 utlösningar om dagen."

Ricky var extrem. Han dök ibland upp till tävlingarna i kubb eller turban, en gång i helikopter och en annan gång iförd en skräckinjagande mask, ibland dök han inte upp alls. Han skroderade som en svensk Muhammad Ali, han gav sin förbundskapten en käftsmäll, en gång satt han på en brygga med en pistol och hotade skjuta skallen av sig. Det går att skriva en bok bara om Rickys tokiga upptåg - och förr eller senare gör någon säkert det också.
Men mitt i allt var han också en stor idrottsman - annars hade det ju inte gått. Men trots världsrekord, massor av medaljer och massiv uppmärksamhet var Ricky aldrig helt nöjd med sig själv. Han ville vidare, ville synas ännu mer och dök till exempel upp både i "Ronja Rövardotter" och ett par gladporrfilmer.

Ricky Bruch var en showman.
Han ville ge oss på läktaren eller hemma i tv-soffan något extra. Han lyckades, men jag tror aldrig han var lycklig själv. Han sökte efter sig själv och han gjorde det i offentlighetens ljus. Men jag tror inte att han någonsin lyckades finna det han så famlade och strävade efter.
Jag vet ju inte om det var alla dopingpreparat som orsakade den levercancer som drabbade Ricky och till slut tog hans liv. Men tanken är väl inte alltför långsökt.
Ska jag vara lite pretentiös tror jag att det är först nu Ricky funnit det lugn och den frid han aldrig riktigt hittade under sitt liv.
"The king is gone, but he's not forgotten."
Visst ni förresten att Ricky Bruch var född i Göteborg?