Jag har sett de flesta av Elfsborg matcher på Borås arena i höst. Och det har svajat, det har grusat i maskineriet, det har sett frustrerat ut. Lag som normalt sett ska bli utspelade - jag tänker på Åtvidaberg, Örebro och Syrianska - har haft oväntat mycket att säga till om på Elfsborgs hemmaplan.

Och efter förlusten i Norrköping i förra veckan fanns det skäl till rejäl oro för alla som hoppats och trott på guld till Borås.

Det känns ändå som Elfsborg sopade bort rätt många av de orosmolnen i går.

Insatsen mot Gefle var tveklöst den bästa laget gjort sedan i våras. Första halvleken bjöd på spelglädje, kreativitet, uppfinningsrikedom och gnistrande fotboll. Hela matchens var som kattens lek med råttan - Gefle hade inte ett enda hot mot Kevin Stuhr Ellegaards mål.

Niklas Hult hade stor show på sin vänsterkant - jag ska återkomma till hans olyckliga skada lite längre fram i den här texten.

Anders Svensson var exakt på den nivå han kan vara när han är som bäst i landslaget. Och när han får till sådana drömmål som i går vet vi att den gamla veteranmotorn stampat i gång på riktigt allvar.

Oscar Hiljemark var under långa stunder rent magisk. Jag tror till exempel inte det finns någon spelare i hela allsvenskan som slår så läckra crossbollar som han hela tiden lyckas göra.

Mittbackarna Jon Jönsson och Andreas Augustsson var som dörrvakter på en fest med Hells Angels. Här kommer ingen obehörig igenom, typ...

Så där skulle jag kunna hålla på, men ni fattar vad jag menar, va? Elfsborg har prickat en nödvändig formtopp när det som mest behövs. Och det kan naturligtvis vara helt avgörande.

Jörgen Lennartsson mös som en jägare på älgjaktens första dag efter matchen i går, han pussade dottern, la armen om sonen och gav sin hustru en kram. Till mig sa han att det inte handlar så mycket om taktik och löpvägar längre.

– Mental styrka, de bitarna är viktigast.

Han och hela hans lag är oerhört medvetna om att matchen mot Mjällby på torsdag, på Strandvallen, på naturgräs, på naturgräs som simmat i regn, blir en helt annan sak än gårdagens bolltrillande på hemmaplanens konstgräs.

Nu blir det krig, närkamper, uppoffrande spel, vilja och jävlar anamma som avgör.

– Men vi har det drivet i oss, sa Lennartsson. Det såg jag i dag. Och det har jag sett på träningarna i veckan.

Elfsborg styr bussen mot Blekinge redan i morgon, gör ett stopp över natten i Åhus, laddar på hotell, gör allt för att komma så väl förberedda som möjligt.

Niklas Hult kommer dock inte att spela när guldstriden går in i sitt avgörande skede. Han slet sönder en muskel i höger lår efter en timme mot Gefle och var den ende i Elfsborgs omklädningsrum som hade svårt att känna riktig glädje efter matchen.

Hult är viktig för Elfsborg. Han är en potentiell matchvinnare.

Men jag vet Jörgen Lennartsson är helt nöjd med alternativet, Marcus Rohdén. Inför säsongen trodde Elfsborgstränaren att just Rohdén var den spelare som skulle få sitt stora genombrott i år.

Nu får den unge Ulricehamnskillen chansen att ge sin tränare rätt.

Han vill inget hellre.

Och det här blir en förbannat kul vecka.

Sa jag förresten att det kan vara för tidigt att räkna bort Häcken...