KÅLLERED. Vi måste komma ihåg att det pågår ett liv där ute också.
Ett liv där matcher, puckar, bollar, trängselskatt, konserter och ännu en ny platta med Bob Dylan eller Bruce Springsteen inte betyder ett enda jävla dugg.
Undrar till exempel hur de senaste 26 åren varit för familjen Hedencrona?
Jag började i den här världen, den värld vi kallar kvällstidningsbranschen, för snart 30 år sedan.
Många bokstäver har de blivit - de flesta av dem har jag glömt att jag skrivit, somliga ångrar jag att jag har skrivit, en del önskar jag att jag hade skrivit. Men vi går vidare, till nästa intervju, nästa match, nästa recension, nästa mord, nästa drama.
Längs vägen är det ändå en del som fastnat mer än annat. Jag kan minnas nervositeten när jag skulle prata med barndomsidolen Alice Cooper första gången, jag minns - så klart - när jag var hemma hos en dödssjuk Frank Zappa i Los Angeles, när jag träffade Jimmy Page.
Jag kommer också ihåg Eva, den fantastiska kvinnan vars son föll offer för ett rattfyllo, kommer ihåg skräcken i en lägenhet i Kortedala där jag satt i en soffa med två gangsters och den ene av dem plötsligt halade fram en Magnum-revolver och sa att "det var exakt en sådan här som dödade Olof Palme" - jävlar så rädd jag var.
Här finns också högtidsstunder som en räkmacka och en eftermiddag full av anekdoter hemma hos Sten-Åke Cederhök, en dag i studion med Motörhead, ännu några möten med Alice Cooper.
Ja, ni fattar. Det rör på sig.
Men den där dagen hemma hos familjen Hedencrona för nästan exakt 26 år sedan har klibbat sig fast mer än de flesta andra dagar.
Att klampa in i deras vardagsrum och möta den avgrundsdjupa sorgen, saknaden, ilskan, uppgivenheten och tomheten var omskakande. Vad säger man? Vad gör man? Jag minns att fotograf Wissing och jag mest satt tysta, lyssnade, fungerade som något slags terapeuter.
Det var familjen som ville att vi skulle komma. De ville berätta, Joakim får inte ha dött förgäves.
Jag blev påmind om honom och familjen Hedencrona i går, av en minnes-annons i Göteborgs-Posten. Det har gått 26 år, på juldagen skulle han ha fyllt 50 år, men fick bara bli 23.
Jag ska inte gå in på några detaljer om rättsprocessen eller vad som hände, men allt började med ett bråk mellan Joakim och två andra killar och slutade med att en av dem misshandlades svårt och lämnades att dö på en parkbänk vid Chalmers.
Jag hade själv blivit pappa för första gången bara ett halvår tidigare. Kanske var det därför jag själv så påtagligt kunde känna den fasansfulla smärtan som familjen kände, förbanna det meningslösa i att två fyllskallar på stan så lättvindigt trasade sönder livet för så många, för all framtid.
Jag minns att de två 19-åringarna gick och köpte korv eller hamburgare efteråt och inte ägnade en tanke åt killen de lämnade bakom sig.
Jag påstår inte att jag vet hur familjen haft det sedan dess, men jag tror jag kan ana bråddjupet de nog aldrig helt lyckats ta sig upp ur.
Av minnesannonsen förstår jag att Joakims mamma Ulla fortfarande är livet, att syrran Ann fortfarande är engagerad.
Jag vet inte hur deras liv varit sedan dess. Men någonstans hoppas jag att det så småningom ändå blev okej - och att de kan finna tröst i att de inte är ensamma om att minnas Joakim.
---
För övrigt blir jag beklämd över att några så kallade Blåvitt-fans på nätet tar heder och ära av ikonen Glenn Hysén bara för att han, i en krönika i GT, ifrågasatte att de stormade in på Kamratgården och saboterade en träning.
Herregud! Glenn är ju snubben med det största blåvita hjärtat i hela världen. Skäms - eller ta av er tröjorna!
---
Apropå Dylan och jag är absolut inget hardcore-freak, långt därifrån.
Jag vill ändå ha det sagt att nya "Tempest" innehåller några stora stunder.
Det 14 minuter långa titelspåret kan till exempel bli en av höstens viktigaste tillflyktsorter, något att krama och hålla om när mörkret och kylan kommer smygande, kryper in under skinnet och minnena av sommaren tynar bort.
