Castro the cat. Foto: PrivatCastro the cat. Foto: Privat
Castro the cat. Foto: Privat
Castro the cat. Foto: PrivatCastro the cat. Foto: Privat
Castro the cat. Foto: Privat
Maya Dahlén Persson

Sen Castro kom är jag inte rädd längre

Publicerad

Jag har fått inse att jag är en fegis, det satt långt inne – men det hände.

Det jag också har insett är att en svansprydd gynnare med morrhår är den som bäst ser till att jag kan dölja min feghet.

Jag har efter många år i villfarelse om att jag är störst, bäst och vackrast fått inse att jag är en rätt feg person. Jag är rädd för spindlar och jag är rädd för spöken (ja, jag är en tönt) men mest är jag rädd för mörker.

Nej, det finns inget rationellt i min mörkerrädsla. Jag brukar skylla på att jag ser så illa och att jag, när jag ligger i sängen utan mina flaskbottnar till glasögon, ser saker som egentligen inte finns i mörkret. Men mest är jag nog bara en fegis. När jag var liten sov jag med tänd lampa i taket och även nu när jag närmar mig 30 är det nattlampa som gäller. I alla fall om jag sover själv.

Det råkar dock vara så att jag sällan sovit själv. Samboskap har gjort att jag haft en annan människa vid min sida som, i min barnsliga fantasi, skyddat mig från mörkret.

Men det har blivit problem. Ibland har sambon ju haft annat för sig än att sova hemma. Då har mina vänner fått ställa upp. Soffan har varit bemannad av tjänstvilliga kamrater vars enda uppgift är att sova över – för att jag är en fegis.

Tills december 2014. Tills Castro the cat.

Då hade år av övertalning äntligen gett frukt. Då var påhittad kattallergi från min dåvarande sambos sida kontrollerad inte bara en utan två gånger (den fanns inte). Då köptes den gråa lilla lurviga och ohotat bästaste katten. Han har tagit över soffan, alltid tjänstvillig att skydda sin fånigt rädda ägare från nattens mörker.

Sen Castro kom är jag inte rädd längre.

Det är rätt märkligt. Hur en femkilos, grårandig liten rackare med intryckt nos som kostade lika mycket som min nya dator kan skänka mig så jägarns mycket trygghet.

Ja, han väcker mig snortidigt på morgonen. Nej, det luktar inte smultron varken i kattlådan eller i matskålen och ja, lite jobbigt är det att säga till ett sällskap att "jag måste hem till katten" när det precis börjar bli kul runt borden. Men herrejävlar vad det är värt det.

Folk som inte fattar detta kommer sannolikt aldrig att fatta. Det är deras förlust. De som inte kan förstå att en morrhårsprydd krabat kan betyda så mycket. Men ni som fattar, fattar.

Jag tror nämligen knappast att jag är ensam om att, för det första, ha en fullständigt ickerationell rädsla och, för det andra, ha övervunnit nämnda rädsla med hjälp av en pälsklädd liten gynnare.

Är det några jag verkligen kan känna sympati med är det pälsdjursallergiker. Det gör nästan lite ont i mig att till exempel se min vän Axels ögon rinna bara för att han inte kan hålla sig från att gosa med Castro. Det är rätt tråkigt att Adrianna inte längre kan komma hem till mig om jag inte flyttstädar hela lägenheten och låter världens bästa katt leva livet på annat håll för en stund.

Återigen: det är värt det.

Varken Adrianna eller Axel har nämligen möjlighet att 24 timmar om dygnet och sju dagar och (nätter!) i veckan stå redo att beskydda den hariga sidan hos mig.

Grattis till mig att jag har Castro the cat.

Maya Dahlén Persson
Maya Dahlén Persson

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida

Mest läst i dag

VÄSTSVENSKAR PÅ TWITTER