GAMLA ULLEVI. IFK Göteborg jagade bort kvalspöket.
För Elfsborg kvarstår grässpöket.
Toppstriden i allsvenskan liknar en spännande spökhistoria.
Först som sist - El Västico blev en underhållande och svängig fajt som åtminstone tilltalade mitt fotbollshjärta.
Möjligen saknade jag lite mer jävlar anamma i närkamperna.
Det har varit mycket snack om Elfsborgs oförmåga att spela på naturgräs den här säsongen. Nu hade tränaren Jörgen Lennartsson förberett sina kalvar genom att låta dem beta på gräs hela veckan.
Första halvtimmen såg det också ut som att Anders Svensson & Co skulle sluka Blåvitt med hull och hår.
Man sköljde fram i anfallsvåg på anfallsvåg och jag hade inte protesterat om det stått 2-0 i det läget. Då kunde matchen ha varit stängd, som även IFK-tränaren Mikael Stahre antydde på presskonferensen.
Nu blev det inte så.
IFK Göteborg visade moral och plockade även fram de vinnarskallar som i många fall slokat den här vissna säsongen.
Jag är förbryllad över att Elfsborg plötsligt kunde tappa det järngrepp man hade om matchen så kapitalt den sista kvarten av första halvlek.
Blåvitt kunde ha haft både 3-1 och 4-1 i halvtid om herrarna Hysén och Söder varit ett uns effektivare. Kevin Stuhr Ellegaard stod för ett par riktigt vassa parader i Elfsborgsmålet men man får bara inte missa så öppna lägen.
Nu kom Blåvitts segermål mer eller mindre ur en slumpartad situation. En misslyckad frispark av Stefan Selakovic letade sig via en klack från Robin Söder fram till Pontus Farnerud som tryckte in bollen.
Tänk, i fjol byggde Jörgen Lennartsson sitt norska Stabaek just kring sin favoritspelare Farnerud. Nu kan det vara han som sköt guldet från knallarna när allsvenskan summeras i november.
Den alltid sansade Elfsborgstränaren hade efteråt ingen förklaring till varför hans pojkar vek ner sig.
Jag undrade om han skulle ha mardrömmar om förlusten.
– Nej, absolut inte, sa han.
Lennartsson hävdar att grässnacket inte gör att spelarna ser spöken på ljusan dag. Att de mest skrattar åt det.
Visst, Elfsborgs inledning hade guldstämpel över sig men lik förbannat kvarstår faktum att boråsarna inte tagit en enda trepoängare på gräs 2012.
Slutspurten av allsvenskan blir oerhört rafflande. Det i våras gyllene läget för Elfsborg är i dag inte lika glimrande.
Ponera att Häcken och Malmö vinner i Gävle respektive Åtvidaberg i kväll. Då har knallarna två lag flåsande i nacken bara tre poäng bakom.
Efter Sundsvall hemma på söndag väntar AIK borta på Råsunda. Det ter sig som en nyckelfajt. "Gnagarna" krossade Djurgården i derbyt och ser väldigt starka ut. Fullproppade med självförtroende inte minst tack vare avancemanget i Europa League.
Möjligen kan det också bli 08:ornas akilleshäl. Med krig på två fronter.
Derbysegern gör att trycket på IFK lättar. Kvalspöket krafsar inte längre på axlarna. Vad som gladde mig mest var att det gick att spåra de berömda vinnarskallarna. De som har varit vilse i Delsjöterrängen den här säsongen.
Fast jag måste medge att jag var minst sagt orolig för Blåvitts del under Elfsborgs virvlande inledning.
Mattias Bjärsmyr såg ut som en pensionär både i handling och tanke men han plockade fram killerinstinkten och kom ifrån det hela med hedern i behåll. Lite lagom ful i närkamperna med främst tunge David Elm.
Och Kjetil Waehler såg mer bekväm ut i sin roll än på länge. Han behövde nog komma hem till landslaget och reparera sitt tilltufsade självförtroende.
Nu gäller det att mittbackarna får tajmingen att stämma med comebackande John Alvbåge också. Lyckas man med det bör det inte slinka in lika enkla baklängesmål som varit Blåvitts stora problem hela säsongen.
Billiga mål i baken har varit Blåvitts stora spöke.
---
Peter Gerhardsson lämnade Gamla Ullevi med ett leende på läpparna. Som en vinnare.
Hans Häcken tänker fortsätta att spöka i den allsvenska toppstriden.
