Några få lyckas skapa en otrygg värld för alldeles för många. De tillåts göra det på oklara grunder. Det handlar alltså om de kriminella gängens smutsiga kamp om att synas, sätta sig i respekt, spänna musklerna. Men jag är inte imponerad. Det stinker och har gjort det alldeles för länge.
På mindre än tio år har Göteborg exploderat i gängrelaterat våld. Det kan handla om skottslossningar på Näset eller om bombdåd mitt i centrala Göteborg. Mitt bland oskyldiga. Mitt ibland dem som inte har valt det lortiga hantverk av elakt våld som gängen släpat hit.

Avenyn är festplatsen året om för göteborgarna och turister. Det är där alla träffas över generationsgränser, över klassgränser och nationellt ursprung.
Hit kommer man för att äta, dansa och dricka. Hit kommer man från Tynnered och Långedrag, från Hovås eller Hjällbo.
Men Avenyn är också, här och nu, platsen där den oförställda glädjen bor granne med den fullständiga dårskapen och det känslolösa våldet.
Den är numera platsen inte bara för vanligt våld orsakat av drängfylla och dåligt omdöme. Det är också platsen för ont blod. Där en man jagats i veckor och nu fått betala för det knivdåd han misstänktes ha begått på den klubb där han nu föll offer. Hämndens meningslösa retorik. Utstuderat, elakt och helt utan vett och sans.

Nej, Göteborg är inte en oskuldsfull stad, 90-talet hade sina skottlossningar på Avenyn. Vi har heller inte varit förskonade från krogvåld med dödlig utgång i Göteborg tidigare. 1976 gick en värnpliktig till attack mot klubben Gustavus Adolphus på Kungstorget. Klubbägaren Styrbjörn Colliander dödades tillsammans med en 17-årig gäst, fem personer skadades.
Då som nu handlade det om hämnd. Den gången för att mördaren nekats inträde. Den här gången för att de växande kriminella gängen i Göteborg ska skipa sin egen rättvisa.
Rättvisan ska förvisso vara blind, men här är den galen, egoistisk och utan hänsyn. Mitt ibland oss. Inne på en nattklubb. Tack. Men det räcker nu.