Visst har han med sin tre senaste, närmast självbiografiska album skruvat ner tempot. Men intensiteten är densamma som de över 35 år han stått på scen.

Det kokar i hans blod, skiten måste ut. Det må handla om det vackraste eller det mest onda.

Så har det varit sedan "Skebokvarnsv. 209" från 2005. Den förtätade stämningen, det smutsiga, skrotiga ljudet, de skeva arrangemangen och Thåströms stegrande oro i de öppenhjärtiga texterna.

När han nu återigen spelar på Röda sten (senast var 2003) är det med denna hans nya estetik.

Det handlar om ett formspråk som är suggestivt och effektivt.

Men nu efter sex år av detta sätt att attackera och skapa sin musik live är han också framme vid något av vägs ände.

Jo, det är fortfarande starkt och intensivt. Men det är inte längre lika kittlande effektivt.

Visst uppstår en energi honom, bandet och publiken emellan.

Det som gör att han spelar fler låtar än hittills på sommarturnén.

Men den omtumlande känslan, förmågan att båda mangla och omfamna i ­desperation, finns inte riktigt.

Thåström 2012 är en fantastisk estradör med Sveriges förmodligen vassaste integritet. Men han har visat förr att han vägrar gå i gamla fotspår alltför länge; dem han går i nu är nötta. Även om de inte hunnit bli trötta.