Julia Mjörnstedt Karlsten skriver om hur cancern aldrig lämnar Foto: ROBIN ARON
Julia Mjörnstedt Karlsten skriver om hur cancern aldrig lämnar  Foto: ROBIN ARON
Julia Mjörnstedt Karlsten

Jag har försökt prata om dödsångesten

Publicerad

Jag pratar ofta om det där som hände för över tio år sen. Om dagen, stunden som förändrade mitt liv. Om den dagen då det overkliga stegade in, utan hänsyn och respekt.

Dagen då jag fick cancer.

Det går oftast inte en dag utan att det kommer på tals. Inte en dag utan att jag svarar på frågor, berättar min historia eller delar med mig. Extra tydligt blir det nu på sommaren då mitt ärr som sträcker sig från bröstbenet ner under bikinikanten syns tydligt i badkläder. 

Men oftast blir folk obekväma när ämnet kommer upp. De vrider på sig, vet inte hur de ska bete sig. Men jag vet precis vad jag ska säga och hur jag ska säga det för att ta bort den tyngd som ordet för med sig.

Jag är van. Jag har gjort det så många gånger förr. Jag vet hur jag ska säga "men det var inga problem, jag var stark", hur jag ska le mitt tröstande leende och få dom att känna sig trygga i samtalet. Jag kan, jag vet hur skådespelet ska gå till. 

En vän till mig som för några år sen gick bort i sin cancer brukade säga “det jobbigaste med att prata om min cancer är inte de känslor det väcker hos mig utan hur jag måste ta ansvar för de känslor det väcker hos andra”. För det finns nog inget som skrämmer människor så mycket som cancer. 

Trots detta verkar det inte finnas något vi är mer intresserade av att läsa eller höra om. Historier om barn som insjuknat hamnar snabbt högst upp på sidan över mest lästa, bloggar skrivna av cancerdrabbade delas flitigt och när en kändis går bort i sjukdomen har vi alla plötsligt en högst personlig koppling till personen och dess verk. 

Något jag funderade mycket på när jag fått min diagnos var hur alla cancerdrabbade porträtterades på samma sätt. Hur alla historier, oavsett utgång, hade “lyckliga” slut. 

Hur sjukdomen och de ibland fruktansvärda sluten alltid “okejades” av den drabbade eller dess anhöriga.

Du kan inte hitta en artikel om en cancerdrabbad utan att hitta citat som “Nu har jag lärt mig ta vara på livet”, “Jag uppskattar och värderar de små sakerna mer nu”, “Han behövde i alla fall inte lida” eller “Vi vet att hon är på en bättre plats nu”. 

Så att man blir kräkfärdig. Jag har försökt arbeta emot det där. Försökt prata om dödsångesten som aldrig lämnar en, hur ensam man är, livrädd man känner sig. Ändå lyckas journalisterna alltid vrida om min berättelse till en solskenshistoria. “Folk vill inte läsa om skiten” sa en journalist till mig när jag kritiserat hans val av rubrik.

Så vi förfinar sanningen. Filmatiserar, gör om, anpassar den efter de som lyssnar. Sanningen har ignorerats så många gånger att jag knappt längre vet vad som är min sanning. 

Jag vet inte längre vad jag tänkte när jag 21 år gammal satt i rummet på Östra sjukhuset och fick mitt besked. Jag vet inte hur det kändes när cellgiftet pumpades in i mina armar.

Men jag vet det här:

Man blir aldrig frisk från cancer. De sjuka cellerna kan lämna din kropp, men aldrig ditt liv. Cancern håller dig i sitt järngrepp varje dag, varje sekund för resten av ditt liv. Det kanske finns solskenshistorier, men jag har aldrig stött på någon som är tacksam för sin cancer. 

Aldrig träffat någon som säger att de inte hellre skulle ha varit utan erfarenheten. Och hur mycket ni än vill höra solskenshistorier finns det inget annat än åska, muller och totalt mörker som kommer med sjukdomen. 

Men kanske skulle det bli lite ljusare om vi får berätta och vara ärliga om just det.

Julia Mjörnstedt Karlsten

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida

Mest läst i dag

VÄSTSVENSKAR PÅ TWITTER