För ett par år sen berättade en polis i Göteborg för mig hur han hade suttit och förhört en 14-årig pojke. Pojken hade varit utsatt för bötning. Trots att han var livrädd så hade han bestämt sig för att vända sig till polisen och anmäla. Polisen berättade att han efter förhöret tvingats säga något till pojken och hans mamma som han aldrig trodde att han skulle säga:
- Vi kan inte skydda din son. Vi rekommenderar er att flytta.
Den 15-årige gärningsmannen bodde i samma område. De gick i samma skola och gärningsmannen var redan en förhärdad och skoningslös kriminell. Via sina äldre bröder hade han kontakter i kriminella gäng i stadsdelen.
Polismannen visste att även om 15-åringen skulle dömas så skulle han snart vara ute igen och tillbaka i sitt bostadsområde. Och han skulle ge igen. För i en stadsdel där unga tonåringar som inte ens är straffmyndiga ber att få utskrift på förhör som de kan visa upp för kompisar som bevis på att de inte golat, kanske det inte är så konstigt att polismannen kände sig maktlös.
15-åringen dömdes så småningom i domstol.
Men då hade den bötade pojken och hans familj redan fått hjälp av polisen att få skyddade personuppgifter och att flytta till hemlig plats.
- Det kändes för jävligt. För mig var detta det yttersta beviset på att vuxensamhället hade kapitulerat, sa polismannen till mig.
För honom var det värsta att han, i och med det han sagt till mamman och pojken, hade tagit en aktiv del i kapitulationen.
Han hade uppmanat ett barn som anmälde ett allvarligt brott att flytta. För att polisen inte kunde skydda honom efter han hade vittnat.
Mot bakgrund av det kanske det inte är så konstigt att de unga killar som misstänks för att nästan ha sparkat ihjäl Carl-Eric Cedvander, 61, nu står i tingsrätten i Göteborg efter att ha snackat ihop sig om sin historia under sommaren. Det kanske inte är så konstigt att en 15-åring vars föräldrar inte följer med honom på rättegång berättar en helt annan version i domstol än han gjorde i förhörsrummet hos polisen. De här killarna vet mycket väl vad som väntar om de bryter en överenskommelse. Ingen av dem är beredd att ta risken.
Döms de två misstänkta gärningsmännen blir de troligtvis inlåsta ett par år på sluten ungdomsvård. Bryter de överenskommelsen, är det ingen i bostadsområdet som har glömt det när de kommer ut. Ingen glömmer en golare.
Så i stället offras sanningen och den möjliga upprättelsen för en nästan ihjälsparkad äldre man. I deras värld är alternativet värre.
I första exemplet var det ett brottsoffer det handlade om. I Cedvander-rättegången är det misstänkta gärningsmän. Men de informella lagarna för dem är desamma.
För handen på hjärtat, hur kan samhället skydda den som bryter mot regler som är hårdare än lagar?
Inte alls. Och det vet de. De är beroende av skyddet de får i sitt eget kompisgäng.
För alla har inte föräldrar som kan flytta till hemlig ort med hemliga personuppgifter.
Även om det är polisen som föreslår det.
