Men den här natten är det annorlunda. Det vet inte den lilla flickan, men hennes mamma vet och hon gråter när hon pussar den lilla på pannan och stryker henne på kinden.

Mamman vet inte hur länge det dröjer till nästa gång hon ser sin dotter. Men hon vet att hon inte kan ta henne med sig.

Hon är på flykt och nu måste hon i väg igen.

De har hittat henne, släkten har hittat henne. När hon vägrade att gifta sig med den man som släkten ett par år tidigare hade utsett till henne och rymde så visste hon vad det innebar. De skulle aldrig förlåta och de skulle aldrig sluta leta. De skulle döda henne. I hederns namn.

Nu hade hon dessutom fött ett barn utan att vara gift och hon vågade inte tänka på vad som skulle hända med hennes lilla flicka om de fick reda på henne.

Mamman hade trott att om hon åkte långt bort, till Sverige skulle hon vara säker.

Hon hade haft fel och nu måste hon iväg igen.

Hon hade instruerat mannen som hon bodde hos hur han skulle ta hand om flickan. De har köpt blöjor och välling. Flaskor och puréer...

Den här berättelsen har jag hittat på. Det är en saga. Som jag fantiserat ihop utifrån den fakta som jag har funnit i fallet om den numera rikskända 2-åriga Haddile. Exakt vad som hände när Haddile lämnades vet bara mamman.

Och hon är borta.

Ändå är väldigt många, väldigt säkra på vem som gör rätt och vem som gör fel i den här historien. Och jag vill påstå att de går minst lika långt som jag i att hitta på vad som hänt eller inte.

Jag har läst de domar där samhället tar över omvårdnaden av flickan. Jag har också läst migrationsverkets förtydligande och jag har lyssnat till vad fosterföräldrarna har sagt bland annat om hedersproblematik.

Det finns tusentals anledningar för en mamma att tvingas lämna sitt barn, det ­behöver inte betyda att hon är ett monster, eller ens en dålig mamma för det.

Vi har ingen aning om varför hon gjorde det.

Haddile har haft tur att komma till, vad det verkar, en varm och bra fosterfamilj, som har tagit väl hand om henne. Så väl, att hon kanske inte får några framtida men av den vanvård hon utsattes för som bebis av den man som mamman lämnade henne hos.

Den man som förmodligen insåg att han inte kunde ta hand om en bebis eftersom han inte motsatte sig socialtjänstens omhändertagande av Haddile. Därför behövs nu heller ingen tvångsvård.

Att hänga migrationsverket för att de vill göra en ordentlig utredning av var mamman är och vad som har hänt, är ren dumhet. Innan dess utvisas inte Haddile. Varken till barnhem, till ett främmande land eller okända släktingar.

För självklart kan man inte adoptera bort ett barn utan att först försökt få tag i den biologiska mamman eller för den delen pappan.

Hur bra och goda fosterföräldrar ett barn än har i Sverige.