Rent objektivt är det så att Säpo inte har det lätt.
Varumärket är rejält sargat. Säkerhetspolisens uppförsbacke är brantare än kungens när det gäller trovärdighet och effektivitet.
Två präktiga fiaskon finns fortfarande i medborgarnas medvetande.
I oktober förra året slog nationella insatsstyrkan till mot ett antal personer som skulle ha planerat att spränga Nordstans köpcentrum i Göteborg i luften.
Av den anklagelsen återstår numera bara ett antal terapeutiska insatser för de oskyldiga stackare som fick dörrarna inslagna och kpistmynningar i ansiktena.
I december för ett år sedan sprängde sig 28-årige Taimur Abdulwahab till döds i centrala Stockholm.
Hans bomber skulle ha dödat hundratals om de bara fungerat.
Men – Säpo hade inte en aning om vem Abdulwhab var eller vad han planerade.
Fast det är ju precis sådant som en säkerhetspolis ska veta.
Innan det smäller.
Detta fanns garanterat i huvudena på Säpos chefer, på nationella insatsstyrkans befäl och på terroråklagare Agnetha Hilding Qvarnström när de bestämde sig för att slå till mot konstbiennalen vid Röda Sten i Göteborg.
Alltså: Vi får inte göra bort oss en gång till.
Till detta kan läggas en faktor som gör att sådana här aktioner efteråt tenderar att bli lite svajiga:
Riktiga terrorister talar inte sanning!
De pratar faktiskt inte öppet om att spränga bomber eller döda konstnärer som av olika skäl gör rondellhundar som förställer profeten Muhammed och de erkänner aldrig.
Faktum att två bröder just nu skakar galler för att de åkte hem till Lars Vilks för några år sedan och satte eld på hans hus.
Trots att brödernas jackor med körkort, bankkort och lägenhetsnycklar hittades utanför huset, och att en av bröderna fick uppsöka akuten för att han brände sig själv vid den taffliga mordbranden, nekade båda till brottet.
- Vi var inte ens där, sa killarna hela vägen till fängelset.
Ytterligare en komplikation för Säpos trovärdighet är debatten som går ut på att alla först trodde att enmansterroristen Anders Behring Breiviks attacker utfördes av islamister.
Polisinsatsen vid Röda Sten har också används mot Säpo just med den argumentationen att de borde jaga högerextremister i stället för att hysteriskt se islamska extremister i varenda buske.
Sen kan ju vän av ordning försiktigt invända att det faktum att massmördaren Breivik är högerextremist inte nödvändigtvis behöver innebära att det inte finns folk som vill spika upp Lars Vilks på väggen.
Förresten kommer det ganska snart att vevas på om att Lars Vilks inte är en riktig konstnär utan en provokatör som bara är ute efter personlig PR.
Tja, även om det är så då?
Ska han inte få göra sin grej utan att få en yxa i huvudet, brinna upp i sitt eget hus eller få en kniv i hjärtat?
Domstolen får så småningom ta ställning till om de tre män som åtalas för att planerat att ta Vilks av daga är skyldiga eller inte.
Men när det gäller Säpos agerande är det detta som gäller när allt är nedkokat och klart:
Säpo slog inte till mot konstbiennalen vid Älvsborgsbrons södra fäste i Göteborg för att tre 20-åringar pratat om att sticka en kniv i Vilks utan för att ingen med säkerhet kunde utesluta att killarna lagt en bomb utanför.
"En leksak" kallade de den, i de avlyssnade telefonsamtalen.
Slutsatsen blir därför följande:
Det är bättre att Säpo gör något än att de inte gör något.
Efter 11 september och Utöya är det ingen tvekan om det.
Kanske slutar det här terroriståtalet med att någon döms för brott mot knivlagen. Man vet aldrig.
Det blir ingen höjdare för Säpo.
Men vilka var alternativen?