Är det så att svenskar rent generellt är fegare än andra folk?

Ja, tyvärr.

Det beror på en massa saker. Att vi tidigt lär oss att sköta oss själva och skita i andra. Att svenskarna är extremt blyga - om vi inte druckit alkohol.

Sen är det ju så att svenskarna tidigt lär sig att saker ska lösas i konsensus, man tar inga egna initiativ innan man diskuterat det i gruppen.

Kanske är det därför så många mobbas i de svenska skolorna. Ingen säger något, ingen hör något, ingen gör något.

Misshandeln i Kortedala bevittnades av många. Mannen som ingrep fick ingen hjälp. Tänk om bara några stigit in i den tomma fontänen och fört oväsen? Gapat och skrikit. Ryckt i tonårskillarnas luvtröjor.

Tagit fram mobilerna och filmat deras ansikten.

Vi måste komma till rätta med den här svenska flatheten.

För några år sedan kom Krist­demokraterna med ett förslag som gick ut på att man skulle straffas om man inte hjälpte en människa. I nöd.

Det var ett dumt förslag som klokt nog förpassades till riks­dagens papperstugg.

Man kan inte hota folk med lagen för att de inte vågar ingripa.

Kanske borde det vara tvärtom. Att den som ingriper får ett extra skydd i lagen. Det vill säga att den som angriper en ingripare får ett extra hårt straff.

Naturligtvis handlar det om rädsla också. Eller låt oss kalla det självbevarelsedrift.

Att ge sig in i en våldsam situation kan innebära att man själv får sig en och annan propp.

Men man måste inte alltid slåss med busen.

Det kan räcka med att skrika, att störa. Att ställa sig emellan. Att tydligt visa att man ser vad som händer.

Ju fler som reagerar desto mer störd blir den som slår och sparkar.

I fredags såg min fru och jag ett gäng unga brats komma ut från porten mittemot. Bakåtslickat hår, dyra märkeskläder, fulla av sprit och självförtroende.

En av dem tittar på bilarna som står parkerade. En Volvo, en BMW, en Audi - och plötsligt får han syn på en liten grå bil.

- Vem fan köper en Fiat? ropar han till kompisarna, drar ner gylfen och börjar pissa på bilen.

Min fru och jag kan inte hålla oss.

Vi ropar och frågar vad han håller på med? Vi kallar honom för ett svin.

Vad händer?

Jo, hans kompisar frågar irriterat vad vi har med saken att göra. Det är ju inte vår bil.

Det är så det är i Sverige i dag. Ingen räknar med att någon ska ingripa.

Och ingen gör det ju heller.

Men ett riktig samhälle, ett sådant som vi vill bo i fungerar inte om ingen bryr sig.

Det samhälle som vi vill ha kommer att falla sönder om det fortsätter så här.

Undantaget är förstås när man känner att det är för farligt. Det är klart att man inte ska hoppa på knivdårar eller pistolmän.

Men regeln måste vara den att man alltid ingriper.

Kanske måste vi gå på någon slags kvälls ­ kurser för att lära oss bry oss.

För det är alltid bättre att ångra det man gjorde än att ångra att man inte gjorde något alls.