I dag har det gått 14 år sedan den där kvällen som förändrade Göteborg. Katastrofen innebar en ny tideräkning:

Före och efter branden.

I går kväll samlades många av dem som överlevde och anhöriga till de omkomna på Backaplan.

En och annan undrar nog varför en mordbrand och katastrof ska uppmärksammas och ältas år efter år.

Det finns många svar på det.

Ett är att ärr, antingen de sitter i själen eller fullt synliga på kroppen, inte firar jämna år.

Ett annat att smärta, sorg och saknad mår bra av att delas med andra en gång åtminstone en gång om året.

Ett tredje, kanske det viktigaste, är för att ingen någonsin ska glömma.

Efter branden gick spekulationerna heta.

Det snackades om rasister som tänt på, det spekulerades i elfel.

Alla ville veta hur, vem och varför.

Räddningstjänsten fick skit. Polisen fick skit.

Tiden gick.

Läkeprocessen började. Berättelserna från de överlevande handlade inte om hämnden utan om framtiden.

Men polisen gav aldrig upp för de visste att några visste.

Som ett sista halmstrå slängde man in en belöning på tre miljoner till den som kunde ge sådana upplysningar så att de skyldiga kunde ställas inför rätta.

I januari 2000 nämndes namnen.

Fyra killar som själva hade invandrarbakgrund hade tänt på för att de var sura för att de inte fått komma in gratis på diskot.

Många göteborgare trodde inte på det.

De unga testosteronstinna männen som blockerat nödutgången och tänt på bara för att de kände sig kränkta var fel sorts mordbrännare.

Men de fälldes först i tingsrätten och till sist i hovrätten.

Tre försvann i fängelse och den tredje fick ungdomsvård.

Då hade det gått nästan två år sedan branden.

Livet hade börjat gå vidare för skadade, anhöriga, vänner och bekanta.

De flesta drabbade hade redan lärt sig acceptera Backabranden som en katastrof - inte som en mordbrand.

Kanske är det förklaringen till att det på Boas, föreningen för brandoffrens anhöriga, hemsida inte finns ett ord om att Backabranden orsakades av att någon tände på med avsikt.

Så där är det överlag när det gäller minnena av Backabranden.

Det är fortfarande som det började brinna av sig själv.

Jag menar att det fel.

Vi måste våga tala om brott och straff om vi vill ha ett samhälle där medborgarna ska ta ansvar för sina handlingar.

Vi har fortfarande mycket att lära oss av Backabranden.

Vi få aldrig glömma att stötta dem som miste någon eller de som skadades.

Men vi får inte låtsas som om de skyldiga aldrig har existerat.

Vi lever i en tid då alltför många skyller ifrån sig eller vägrar stå för det man gjort.

Det är alltid någon annans fel.

Då kan det vara bra att påminna om vad som verkligen hände.