Jag lyssnar först på presskonferens i tingsrätten. Den hålls av lagman Anders Hagsgård som varit verksam i olika domstolar i 25 år.

Han vill berätta hur rätten resonerat, hur de tänkt, hur de värderat de olika indicierna.

Bakom mig sitter Inger Antbys två systrar, Eva 67 och Sonja som är tio år äldre. De är lättade över domen, över att mördarna inte går lösa.

Vi pratar en stund om sorg och saknad. Sonja berättar att hon var med sin mördade syster i Israel i mars förra året. De berättar att Torgny Antby var ett mattegeni. Fast han ville inte plugga för allt i världen - han gav sig den på att bli bonde.

Systrarna gråter inte. De har slut på tårar . Men de är fortfarande lika ledsna.

Jag frågar dem om de tycker att det är okej för dem att jag åker upp till gården Mjönäs och tittar.

De nickar men varnar att det ser förfärligt ut vid gården, det är ingen som skött ängarna och gräsmattan, växterna har tagit över.

Jag har flugit helikopter till Långared och landat på fotbollsplan men aldrig kört bil dit. Byn ligger inte nästgårds om man säger så.

På en vägskylt framför kyrkan står en stolpe med två pilformade skyltar.

Alingsås 17 står det på den ena. Sollebrunn 13, står det på den andra. Jag åker fram till en kyrkogårdsvaktmästare på en åkgräsklippare och frågar om han har hört domen.

- Jajamän, de fick livstid, svarar han, och tillägger, hoppas hovrätten resonerar på samma sätt.

Han berättar hur jag ska köra till Antbys gård. Vägen blir smalare och asfalten försvinner och efter en stund är jag framme.

Inger Antbys systrar hade rätt - det är en djungel runt husen. Det är helt öde, stilla och tyst. Korna är sedan länge sålda till olika lant- brukare i trakten.

Men polisens avspärrningar är borta. Vilken dag som helst ska Inger och Torgnys barn återerövra sitt barndomshem, göra om det från mordplats till gård som bebos och brukas.

Det är ingen lätt sak. Det går inte utan smärta.

Jag kör vidare och njuter av en fantastisk utsikt över Anten och pratar med en bondmora nere i dalen.

- Det var ju löjligt att höra hur de sa att polisen placerat ut bevisen, då förstod man ju att de inte hade något att komma med, säger hon om de livstidsdömda mördarna.

Sedan vänder jag, vinkar, åker tillbaka till byn och pratar med några fler.

Det slår mig att:

Långaredsborna vet i detalj hur domen blev.

Långaredsborna är uppdaterade.

Långaredsborna har väntat på den här dagen.

Nu har de dragit en kollektiv djup suck av lättnad.

Men - de säger alla samma sak:

Hovrätten återstår.

Och det är aldrig över förrän det är över.