GÖTEBORG. Vad är det som gör att den svenska artisteliten tycker att de inte behöver betala skatt?
Varför vill inte artister bidra till daghem, skolor sjukvård och äldreomsorg?
Skattehärvan där Lotta Engberg mot sin vilja har blivit en förgrundsfigur avslöjar en otäckt mörk och skamlig sida av artistelitens glamourösa liv.
De åker till ett köpcentrum, sjunger en timme, och får 20 000 spänn i ett kuvert.
Har de en pianist med sig får de 23 000.
Det är vad en undersköterska kommer upp i på en månad - med OB.
Skatteskandalen avslöjades av artistförmedlaren Bruno Tillander, för all del när han själv kände flåset i nacken.
Från 2005 och fem år framåt åkte han land och rike kring och fixade toppartister till köpmannaföreningar, gallerior och grandiosa familjefester.
De som bokade betalade Tillander, som inte ens hade ett eget företag, han hade snott en bekants.
Men ingen kollade. Tillander själv bodde på en c/o-adress, hade kontoret på fickan, och betalade alla svart.
Skattebyråkraterna märkte inget.
Ekonomchefer och revisorerna ville inget veta.
Och artisterna glufsade i sig de skattefria kronorna med stor aptit.
Sedan satt de i tv-rutorna och var puttenuttiga.
Visst jagas det svartjobbare i Sverige.
De svenska frisörerna tvingas föra bok över anställda och varenda grönsakshandlare förväntas ha en digital kassaapparat.
Men artisterna skär svarta kronor med täljkniv.
Nu invänder någon att domstolarna inte sagt sitt - och ingen ska dömas förrän dom fallit.
Det är sant. Men av de 19 toppartister som haft sina giriga fingrar i den svarta sylten betalade tolv stycken utan knot när de sprättat upp fönsterkuvertet från skatteverket.
Sju stycken överklagade. Av dem är fem dömda att betala.
Tar vi bort Lotta Engberg och Richard Herrey vars kammarrättsdomar återstår - var det alltså helt sant att 17 svenska artister snuvat skattebetalarna på miljontals kronor och berikat sig själva.
I går i kammarrätten i Göteborg pratade jag med folk i artistbranschen. Jag påstod att nu är det väl ingen artist som vågar ta emot svarta pengar längre.
Jag fick ett gapflabb till svar.
Vi har länge levt i tron att hantverksbranschen är den svartaste i Sverige.
Jag inser nu att artistbranschen är ett strå vassare.
Alla i branschen vet det - men ingen bryr sig speciellt mycket.
En svartjobbande snickare går hem, släpper snickarbyxorna på golvet och håller truten.
Svartjobbande artister vill vara förebilder, de lyfter fram sig själva som extra fina samhällsmedborgare, många vill vara kulturbärare men framför allt - de vill behandlas med största respekt.
Men en skattesmitare är en skattesmitare.
Det sitter inte i sångrösten eller fräckhetsfaktorn.
Det är helt enkelt en fråga om moral.
