Göran Johansson är en institution i Göteborg.

Göran var och är populär bland vanligt folk för att han fick saker gjorda, höll ord och såg till att olika framtidsprojekt kom i mål.

Det är inte fel att lite storstilat hävda att utan en politiker av Göran Johanssons kaliber skulle aldrig Göteborg ha rest sig efter varvskrisen och förvandlas till en modern evenemangsstad.

Men efter alla år i toppen får man fiender, både inom de egna leden och bland sina politiska motståndare.

Det är inget konstigt med det.

Problemet är att Göran Johansson med tiden blivit sin egen fiende.

De senaste åren vid makten var han inte så rolig.

Johansson var vresig och vrång. Han kunde vara sur som en ättiksgurka på kommunstyrelsens presskonferenser.

Göran Johansson kunde älta en åratal gammal surdeg eller explodera i raseri mot ett svajigt formulerat debattinlägg från en politiker i oppositionen.

Många var de anställda som före en dragning om något av stadens projekt alltid förhörde sig om "vilket humör är han på i dag?".

Begreppet "management by raseriutbrott" myntades på Börsen, i största hemlighet förstås.

Själv har Göran aldrig förstått två saker om sin egen person:

Att han har haft en enorm makt och ett tilltagande dåligt humör.

- Alla säger att jag bestämmer så väldigt mycket men jag har inte mer att säga till om än någon annan, brukade han säga när det första kom på tal.

Om sitt dåliga humör sa han inte så mycket eftersom ingen vågade fråga.

De sista åren som boss för kommunstyrelsen i Göteborg kunde man bland socialdemokraterna märka en känsla av hopplöshet och väntan.

Johanssons partivänner räknade dagarna till när Göran äntligen skulle sluta.

Nu har han gjort det och Anneli Hulthén har tagit över.

Hon byter ut folk så att det så klart sticker i ögonen på Göran Johansson.

Visst är det så att Johanssons ande och anda ska städas ut ur stadshuset, det är solklart.

Men vad är det för fel med det då?

Göran Johansson måste släppa greppet.

En kapten som gått i land ska inte lägga sig i hur hans skuta styrs och framför allt inte komma med goda råd om rekryteringen av ny besättning.

En skilsmässa är aldrig trevlig.

Men den kan åtminstone gå smidigt om parterna har is i magen och så mycket självrespekt att de avstår från det där sista fundamentala grälet.

Det, där all bitterhet, alla gamla nålstick, alla mörka känslor och allt man gått och retat sig på i alla år bara väller fram en sista gång som en förtärande lavaström.

Efter de orden blir det aldrig normalt igen. Allt är förändrat för alltid.

GP:s långa välskrivna intervju med Göran Johansson är ett exempel på lysande journalistik.

Men för Göran Johansson själv och han politiska eftermäle är den ett misslyckande.