Hela dagen i Göteborg har känts som en förfest. Andra Långdagen, picknick i Slottsskogen, överfulla kaféer och restauranger.
Håkan Hellströms konsert var på allas läppar. Biljetter jagades in i det sista.
Det här skulle bli den stora Håkankonserten för året. Kanske den störta någonsin.

På Way Out West 2010 lockade han 24 000 för att höra honom spela hela debutalbumet plus nyskrivna "River en vacker dröm".
På Liseberg har han dragit storpublik på kring 20 000.
Nu kom 19 842 för Håkan Hellström - utan karuseller, gungor och spunnet socker.

Aldrig har så här många kommit till ett arrangemang som bara är Håkan Hellströms.
Han var uppenbart förtjust över det. Uppenbart lycklig över att få underhålla.
Uppenbart uppriktig i all den ödmjukhet som han öste över publiken.
Han kan det. Som ingen annan. Han kan mycket som ingen annan.
Han förenar människor.
Jag ser unga som gamla i en mix av allsköns typer på den här konserten, som någonstans kan göra HBTQ-festivalen en smula avundsjuk.
Det är ju här festen är! Och den är gränslös.
Håkan Hellström skapar med sin musik ett rum, ett upprymt rum fyllt av fantasi, längtan och möjligheter.

Här finns lyckan och ruset, drömmar och hopp, kärlek och romantik, skönheten och glädjen, men allt bor granne med tvivel och lögn, svek och misstro. I Håkan Hellströms värld förenas sött och salt, fult och snyggt.
Och det är så enastående vackert att se storbildsskärmarna zooma in alla dessa människor som gråtande, skrattande sjunger med i varenda text, som om det var deras egna ord hämtade direkt från deras egna liv och själar.
Det är den främsta beröringen han ger, Håkan Hellström. Och det är det som gör en konsert med Håkan Hellström så unik, för han brinner - för dig och för mig.
Så också på Slottsskogsvallen.
En kväll som aldrig ville ta slut - och som kanske heller aldrig gjort det då du läser det här...