Nu får vi börja hjälpa varandra.
Inte stjälpa.
För fotbollsdomarnas skull - skriv om reglerna.
Och ni spelare, sluta filma!
Det är matcher både högt och lågt nu för tiden.
Och som alla vet går fotboll ut på att sparka eller nicka bollen i mål.
Helst i motståndarnas förstås även om jag för egen del stått för ett och annat självmål.
En fråga som aktualiserats den senaste tiden är hur mycket man tillåts fira en fullträff.
Inte om alltså - utan hur mycket!
Fjantigt.
Vi har sett spelare både bli varnade, utvisade och avstängda efter sitt "allt för omfattande" målfirande.
Herregud, låt killarna och tjejerna få visa glädje.
En fotbollsmatch numera spelas ju alltid 90 minuter plus x antal minuters tillägg.
Skador, byten, andra avbrott.
Låt även ett målfirande få ta en halv minut extra.
Vad spelar det för roll om en match pågår i 95 eller 96 minuter!?
Givetvis ska en målskytt inte tillåtas att hoppa över ett staket och springa upp på läktaren.
Men att dra av sig tröjan, svinga den mot supportrarna som suktat efter framgång ... förminska aldrig den glädjen.
Jag tycker synd om domare som tvingas dela ut varningar i dessa sammanhang.
Bakbundna av ett regelverk som är skrivet utan finess och känsla gentemot den underhållning som publiken så dyrt betalar för.
Herregud, ska man springa hem och lipa i stället för att jubla när man gjort mål!?
Givetvis ska man under matchtröjan inte få bära en annan tröja med ett politiskt budskap eller någon form av företagsreklam.
Men en hyllning till en död farfar eller en nyfödd dotter - so what!?
Släpp på tyglarna och låt sunt förnuft tala i stället för korkat skrivna regler.
Jag tror nog att de flesta domarna håller med mig och hellre vill använda kortleken till att beivra fult spel, medvetna tröjdragningar, och sabotage än glädjeyttringar.
Domare, förresten.
Vem vill bli domare i dag?
Vi snackar nu inte enbart fotboll utan idrott över huvud taget.
Och jag sträcker mig också utanför sportens värld och noterar vad som dagligen sker i tings- och hovrätter.
Sanningen ska helst döljas i möjligaste mån.
Det gäller oftast att rädda sitt eget skinn och dra personlig fördel hellre än ta ansvar för sin egen gärning.
Jag var i London i måndags och gjorde PR för den engelska varianten av Blåvitt-filmen "Fotbollens sista proletärer".
Flera brittiska journalister konfronterade mig efteråt med veckans snackis i Premier League:
Huruvida främst sydamerikanska spelare "straffas" oförskyllt för att de fått ett rykte om sig att filma.
Det är argentinaren Sergio Agüero i Manchester City som gått i bräschen. För övrigt svärson till Diego Maradona eftersom han sällskapar med dottern.
Jag tycker att Agüero och hans kompisar i detta sammanhang ska rannsaka sig själva.
De ligger ju mer än de står upp i matcherna.
Knappast på grund av dålig fysisk eller för att de blivit söndertacklade - utan enbart för att försöka lura domarna till frispark eller ännu värre straffspark.
Till sist tappar även domarna tron och genomskådar bluffen.
Fan, vore annars.
Fair play tycks försvinna allt mer i takt med att pengarna pumpas in inom fotbollen.
Dessutom blir underhållningsvärdet lidande.
Varken spelare, ledare, domare, eller publik vet vad som gäller kring bedömningen.
Hur ska man då komma tillrätta med problemen?
Målkameror och en extra måldomare så högt upp som möjligt i seriesystemet är min medicin.
Ta bort målchansutvisningen inom straffområdet och ge försvararen lika stor möjlighet som anfallaren.
Men framförallt ärligare tag hos de som spelar.
Gubbarna myglar ju, för fan, där ute på plan så ofta tillfälles ges.
Mer äkta glädje, tack.
Ha d gott.
