Jag hjälper till ibland när en resebyrå ordnar resor till matcher ute i Europa. Det kan handla om stormatcher i Liverpool eller München - eller landskamper som den mellan Tyskland och Sverige i tisdags.

Jag brukar jobba lite som guide, brukar snacka lite om min egen tid som spelare på toppnivå, mingla lite med resenärerna och de tror väl att jag är en sådan typ som kan göra de här resorna lite mer attraktiva.

Jag vet inte, men jag ställer upp. Jag får ju se matcherna själv och fotboll är det roligaste jag vet.

Inför Tysklandsmatchen snackade vi innan om att ett oavgjort resultat skulle vara förbannat bra. Men innerst inne var nog både jag och alla andra inställda på torsk, allt annat kändes som en utopi och mer hjärta än hjärna. Det är väl inte riktigt så att det svenska landslaget direkt imponerat på sistone, va?

Vi var kanske 6 000 svenskar som satt bakom ena målet, vi hade varit på en bierstube och tagit ett par bira så stämningen var god. Men efter tre snabba mål för Tyskland var rull ­ gardinen rejält nerdragen.

Vilket spel, så totalt överkörda vi blev. Och jag måste säga att jag njöt av den fina fotbollen Mesut Özil och Miroslav Klose och gänget presterade, trots att de var Sverige som stod på andra sidan planen. Det var bara att applådera. Herregud, så fin fotboll de kan spela!

I paus var det säkert flera hundra av svenskarna som drog från arenan och ut i natt­livet i Berlin. "Fan, går ni nu?" undrade jag. Det kunde ju bli en historisk match, vi kunde förlora med 8-0 och tänk att få se en halvlek till med grymt under­hållande tysk fotboll.

Att Sverige skulle lyckas vända fanns inte på kartan.

Så gjorde Zlatan Ibrahimovic 1-4 och känslan var att det var skönt att i alla fall få ett tröstmål.

2-4 av Mikael Lustig och då tänkte man att det ändå är ett hyfsat resultat.

3-4 av Johan Elmander och jävlar det här kan gå. Min röst började spricka rätt bra då.

Sedan Rasmus Elms 4- 4 och den glädjen vi alla på "svenskläktaren" kände går inte att beskriva. Jag kunde inte prata längre då, jag bara väste.

Jag träffade några i det gänget som stack i paus på hotellet dagen efter. Man kan väl säga att de stod där med både tappade hakor och långa näsor. Men fan, jag sa ju åt dem att stanna. De får skylla sig själva. Nästa gång sitter de nog kvar även om vi ligger under med 6-0...

Så här efteråt är det massor av människor som bett mig förklara det som hände. Men det går fan ta mig inte. Men Sverige vågade lite mer samtidigt som tyskarna blev lite bekväma och nonchalanta med 4-0 i ryggen. Men det ska inte gå ändå. Inte ens Brasilien eller Italien eller Argentina eller Spanien hade gjort fyra mål mot Tyskland på bortaplan.

Det enda jag kan jämföra är väl när Liverpool vände 0-3 till 3-3 mot Milan och sedan vann på straffar. Men det här var värre. Och Sveriges vändning mot Finland från 1-5 till 6-5 är inte ens nära, i hockey kan det ju ske sådana saker, där smäller det ju hela tiden...

Jag twittrade lite med Pontus Wernbloom efter matchen i tisdags, och undrade hur fan de kunde spela som ett korplag i en halvlek och som världs­mästare i den andra.

Wernbloom är skön, han svarade:

"Jag var inte med i andra..."

"I första halvlek kändes det som vi mötte 22 man, oj vad det blåste!"

Jag tror att den här bonuspoängen kan bli väldigt viktig för det fortsatta VM-kvalandet. Nästa match är inte förrän den 22 mars, mot Irland. Nu blir det vinter med en jäkla hausse kring svensk fotboll, intresset på topp och en realistisk chans att ta sig till VM 2014.

Brasilia, here we come!

Ha d' gott!